Den tiden fans det icke en lagbok för Sverige, en för Norge. Äfven om det i hvardera landet denna tid fans en konung kan man icke säga landet i alla afseenden vara ett. Hvart landskap beboddes af en stam, mer eller mindre närstående till de kringboende, och hvar stam ville i det längsta försvara sin sjelfständighet, ehuru man förlikade sig om att hafva en gemensam konung, liksom man alltsedan den från Svearna utgångna eröfringens dagar hade gemensamma offer. Som ett uttryck för denna stammarnas sjelfständighet hafva vi att betrakta deras lagar. Vestgötarne hade en, Östgötarne en annan, Uppländingarne en tredje o. s. v. Vi hafva ingen af dessa lagar i dess allra äldsta form. De lagredaktioner, vi hafva, äro alla christna, men de tala understundom om dem, som funnos till under den hedniska tiden. Se vi på den äldsta af de intill våra dagar bevarade lagarna, den äldre Vestgötiska, som tyckes hafva fått sin nuvarande form inemot midten af 1200-talet, finner man lätt, att den icke är frukten af ett genomfördt system. Den har allt utseende af att vara tillkommen på det sätt, som synes vara det rimliga för alla dessa gamla folklagar, nämligen genom ett hopsamlande af det, som af gammal häfd antogs jemte det, den dagliga erfarenheten och visa mäns råd dertill lade. Understundom sättas dessa lagar i förbindelse med namn på någon deras upphofsman, hvilken snarare är att anse som en ordnare och fullständiggörare af det redan förhandenvarande. Han var icke i egentlig mening författare. — I Norge finna vi likartade förhållanden, ehuru man icke känner, hur det i de allra äldsta tiderna stod till och derföre ej heller, hur pass stora förändringar den under Harald Hårfager i brådhast växande konungamakten medförde. Norge var fördeladt i fylken, landområden, hvilkas namn antyder, att indelningen bestämdes efter invånarna, folket. Det är knappast troligt, att hvart fylke hade sin lag. Men vissa fylken hörde närmare tillsammans, såsom de åtta i Throndhjemsdalen, och dessa visa sig hafva ett thing och en lag. Till dessa naturliga grupper lade konungarne sedan understundom andra fylken och så blefvo de stora, med egna lagar försedda delarne af Norge tre, nämligen Frostathingets område, ungefärligen det Nordenfjeldske Norge, Gulathingets, det Vestenfjeldske, och Eidsvoldsthingets, det Söndenfjeldske landet. Ungefärligen, sade jag, ty man vet icke med full säkerhet, hur det var stäldt med alla fylkena. Det tredje thingslaget delades sedan i tvenne. I sammanhang med denna omgruppering af fylkena företog Håkan Ethelstansfostre en omarbetning af de gamla lagarna. Gulathingets lag utarbetades af den nyssnämnda Thorleif vise. Då man af detta kan sluta, att Thorleif månde hafva varit särskildt förtrogen med Gulathingslagen, är det att vänta, att Ulfljot skulle i denna söka sig ett mönster. Detta säges ock uttryckligen. Ännu hade dock icke då den nya redaktionen blifvit antagen och under tidernas lopp förändrades lagarna såväl i Norge som på Island, så att likheterna mellan de åt oss bevarade redaktionerna icke äro så i ögonen fallande.
Efter några års frånvaro återvände Ulfljot till Island, der hans lagförslag synes hafva ganska hastigt vunnit allmänt bifall. Hans broder Grim getsko fick i uppdrag att utleta en ort, der hela ön kunde få en lämplig samlingsplats. Han fann ock en sådan i sydlandets vestra del, vid foten af den bergskedja, som från Reykjavik drager sig i nordostlig riktning inåt landet. Det var en man, som hade för mord mistat sin dervarande egendom, denna hade tillfallit det allmänna och användes nu för den gemensamma folkförsamlingen, allshärjar- eller, som det här vanligen kallades, allthinget, der lagfrågor skulle afgöras och domar fällas. Stället var väl valdt, ty der fans en skog, som kunde, när behofvet sådant kräfde, fällas, der fans bete för de thingsökandes hästar, der möttes ock de vägar, resenärer plägade färdas mellan öst- och vest-, mellan nord- och syd-delarna af ön. Ulfljot blef Islands förste lagsagoman. Till Grim lemnade, enligt berättelsen, hvar man en penning, för den möda han haft för det allmänna bästa, men han lemnade dessa penningar till templen.
Ulfljots lagar antogos och allthinget sattes år 930. Från den tiden kan man tala om en Isländsk stat; förut fans icke en sådan. I Sverige uppkom staten samtidigt med bebyggandet och så sker det öfverallt, der den naturliga utvecklingen gör sig gällande.
Det fans dock thing på Island, förrän allthingen infördes. Till godens åligganden hörde äfven att föra ordet vid de folkförsamlingar, som helt naturligt höllos vid gudahuset, han vårdade. På Thorsnäs var samlingsort för ett vida bekant thing, på Kölnäset inom Ingolfs område för ett annat o. s. v. När allthinget hölls helt nära Kölnäset och ett thing icke kunde finnas utan en gode, blef det Kölnäsgoden, som fick öfvertaga det nya thinget såsom allshärjar- d. ä. hela folkets gode.
Snart visade sig, att allthinget, sådant det från början var inrättadt, var otillräckligt. Under det stodo endast godarnas thing, hvilket kunde föranleda rätt allvarsamma svårigheter, emedan hvart godord var ett isoleradt helt, som icke ville erkänna något sammanhang med eller förbindelse till de utanför stående. Det hände en gång, att en Thord Gelle ville föra talan efter en innebränd, enligt lagens föreskrift, vid närmaste godething, men då han begaf sig dit, stod goden med väpnad styrka emot honom, så att han aldrig kom fram. Samme Thord Gelle genomdref år 965 en förbättring i rättsväsendet, som skulle afhjelpa denna olägenhet.
Island är medelst ganska tydliga naturgränser fördeladt i fyra områden, som benämndes efter väderstrecken eller efter områdets förnämsta bygd.[13] I hvar fjerdedel skulle finnas trenne afdelningar, thingsocknar, med hvar sitt thing och i hvart dylikt område trenne godord. I Nordlandet kunde man icke förlika sig med denna anordning, utan der inrättades en fjerde thingssocken och der hade man således tolf godord. De i denna fördelning upptagna godorden hade således fullständig administrativ betydelse. Hvem som helst kunde visserligen bygga sig äfven efter detta ett hof och blifva dess gode, men denna hans värdighet var af alldeles enskild natur och stod utan allt inflytande på förvaltningen.
Under det godarnas makt lätt urartade och då visade sig som den enskilde mannens öfvermod och vinningslystnad, förökad genom den offentliga värdighetens glans, och man icke hade för att värja sig mot ett dylikt öfvervåld annan utväg än att sluta sig till denna förolämpande stormannen eller ock att söka skydd hos någon hans gelike, under det här det personliga elementet gör sig gällande på bekostnad af allmän säkerhet, måste man på annat håll se sig om efter skydd. Det var detta man sökte af thingen.
Enligt lagen skulle hvart år i Maj månad hållas i hvar thingsocken det s. k. vårthinget, under de tre distriktgodarnas inseende. Men desse voro icke de dömande, i sådant fall hade garantierna varit bristfälliga. Hvar gode nämnde inom sitt område tolf domare och mot de så erhållna 36 egde käranden och svaranden att anföra lagliga jäfsanmärkningar, i hvilket fall goden var skyldig att i den utmönstrades ställe sätta en annan. Vid dessa thing förekommo alla tvister, som fördes man och man emellan inom ett godord eller mellan godorden. Utöfver dessa domstolar fans det till en tid i hvar fjerding ett thing, som dock snart förlorade all betydelse och till sist försvann. Man vände sig hellre till de vid allthinget upprättade fjerdingsdomstolarna.
Allthinget var medelpunkten för Isländarnas politiska lif. Vid den skildring, jag deraf gör, håller jag mig till den christna tidens skick, emedan man icke fullständigt känner formlerna och plägsederna under den hedniska tiden. Detta är strängt taget en anachronism, ty först framdeles ämnar jag redogöra för christendomens införande på Island och de förändringar, som deraf blefvo en nödvändig följd.