Samma år kom Styr, en af Vigfus’ fränder, att söka råd af Snorre. Han hade af sin broder fått tvenne berserkar, som denne fört med sig från Norge, och nu började den ene visa sig, mer än angenämt var, artig mot Styrs dotter Åsdis. Hur skulle han komma ur denna svårighet, ty en berserk var icke att leka med? Snorre gifver honom råd och berserkarne bringas om lifvet. Derpå gifter Snorre sig med Åsdis. Både han och Styr ansågos vinna derpå. Snorre var visare och förslagnare, Styr mer driftig att utföra en sak. Båda hade en stor mängd vänner och husmän.

Snart kom en ny process. Arnkel godes fader Thorolf låg i strid med en frigifven och sände sina trälar att taga honom af daga. De börja tända eld på huset, men öfverraskas af Arnkel, som för dem bort och hänger dem. Thorolf vredgas, uppsöker Snorre och beder honom taga upp målet mot sin ovän. Snorre ville icke, men förmås dertill genom löfte om en skog, som Thorolf egde, “den största dyrbarheten i trakten.“ Saken kom för thinget. Arnkel undskyller sig dermed, att han tog trälarna med eldbränder i händerna och att de derföre borde ligga på sin gerning. Snorre svarade, att så hade det blifvit, om han dräpt dem på stället, men då han hade fört bort dem, dugde ej detta. Snorre vann verkligen målet och sonen fick betala böter till fadren; denne tyckte sig hafva fått för litet och var derföre missnöjd med Snorre.

Tvisteämnena voro ännu icke slut i dessa trakter. Arnkel och Snorre voro fortfarande rivaler och derföre uppsöktes den senare af alla, som icke voro ense med den förra. Tvenne gånger vägrade Snorre att hjelpa sina fosterbröder mot Arnkel, emedan han ansåg denne hafva rätten på sin sida. En gång vägrade Arnkel att mot Snorre föra fadrens talan; denne ville nämligen få åter sin skog, som Snorre afverkade. Men när Thorolf var död, blef Arnkel sjelf angelägen om skogen och inledde stridigheter med Snorres män. Snorres ansvarstalan uträttade intet. I samråd med fosterbröderna uppgör han hämdplaner. Arnkel öfverfalles och dödas en vinternatt, då han vid månsken skulle köra hem hö från en aflägsen lada (993). Hans enka förde hans talan, men vann ej mer än att han, som gaf banehugget blef fredlös, de andre gingo straff-frie. I följd af denna utgång stadgades, att aldrig enkan eller en ännu icke sextonårig man skulle få föra talan om någons dråp.

Dessa äro hufvudhändelserna under de tretton första åren af Snorres verksamhet som gode. Han var vid deras slut ännu icke 30 år gammal. Det blefve för mycket att genomgå de återstående 38 åren af hans lefnad. Han dog år 1031, ett år senare än Olof den helige föll vid Stiklarstad, således under Anund Jakobs tid.

Sådan var en af Islands stormän och månge voro hans gelikar. Taflan är mörk, jag kan ej hjelpa det, hon är sådan sagorna teckna henne. Som betecknande för samhällsskicket vill jag till slut anföra Snorre godes svar till Thorbrandssönerna, då de klagade öfver att Arnkel hade slagit under sig qvarlåtenskapen efter en deras frigifne. Han svarade: “till lösegendomen har Arnkel obestridlig rätt, till jorden hafven I och han lika giltiga anspråk; torde saken derföre bero på hvem som är handstarkast.“

5.
Lagarne. Thingen.

Stridiga krafter upprörde samhällslifvet på Island och ur det så uppkomna chaos sökte man rädda sig genom att skaffa sig en lagordnad styrelse. Dermed tillgick på följande sätt.

På gården Lon, liggande i sydöstra delen af Island, bodde en utvandrare Ulfljot. Han hade kommit sent ut och då han fann landet före sig bebyggdt, köpte han den nämnda gården. Det var han, som skaffade Island lagar. Man känner icke de närmare omständigheterna, som föregingo denna märkliga tilldragelse. Sannolikt hade någre af landets förnämsta, t. ex. godarne, vändt sig till den nyss ankomne och bedt honom skrifva en lagbok; i annat fall kan man icke förklara den beredvillighet, med hvilken de nya lagarna antogos. Ulfljot åtog sig uppdraget, ehuru han redan hunnit sextio års ålder och for till Norge för att der i samråd med sin morbroder Thorleif vise utarbeta ett lagförslag.