De Isländska sagorna hafva naturligtvis mycket att förtälja om godarna, då vi bland dessa finna flera af öns förnämligaste män. Jag vill anföra prof på dessa berättelser, emedan de allra tydligast gifva en föreställning om godens makt och betydelse inom det Isländska samhället.
Sent under landnamstiden — omkring år 920 — kom en man vid namn Hallfred ut till ön med sin femtonåriga son Rafnkel. De bodde först tillsammans, men snart sökte sonen ut plats för sig inne i landet och byggde der. Han var mycket villig att låta andra bosätta sig i närheten, men de måste förbinda sig att hålla sig till honom. Han dyrkade företrädesvis Frö och byggde honom ett hof; deraf fick han namnet Frösgode. Helt nära honom bodde en fattig man, så fattig, att han icke kunde föda hela sin barnaskara, utan måste sända ut den äldste sonen att söka sig tjenst. Han fick i uppdrag att vakta Rafnkels småboskap uppe i fjällen och skötte sin tjenst med stor drift och omsorg, men en gång, då han skulle söka upp några vilsegångna får och det var angeläget att skynda, red han efter dem på den åt Frö helgade hästen. Rafnkel hade förbjudit det och slår honom nu ihjäl. Då går den slagnes fader till den blodsudlade goden och kräfver böter för sonens död, men han får af Rafnkel till svar, att han icke hade för sed att gifva böter, när han gjort något ondt, dock tillade han, att intet af de dråp han föröfvat, förtröte honom som detta; till ersättning ville han underhålla den fattige mannen, så länge denne ville sköta sin gård, hans söner och döttrar skulle få hjelp till utstyrsel och han sjelf bo hos Rafnkel, när han ville slå sig till ro. Men den fattige Thorbjörn ville icke taga emot en allmosa, utan fordrade, att andre skulle döma emellan dem. Då svarar goden: “du inbillar dig då, att vi skulle vara jemlikar; på sådant vilkor förlikas vi ej.“ Så skildes de åt.
Thorbjörn fick med någon svårighet en sin frände Såm att åtaga sig hans sak, som nu hänsköts till allthinget. Såm och Thorbjörn sökte förmå de förnämligare af de vid thinget församlade att bistå deras mål, men ingen var hogad att uppträda mot den våldsamma Rafnkel. Till sist vunno de dock på sin sida en viking, som nyss var kommen från Miklegård och dennes broder, som var gode. Såm framställer saken i enlighet med alla lagliga former och får Rafnkel dömd fredlös. Denne kunde ej för folkmassans skull komma fram på thingplatsen och, som han var van, med någon fint göra alltsammans om intet. Han hörde sin dom och vände hem till sin gård och dröjde der, som om intet hade händt.
Domen blef lika hastigt verkstäld på den tredskande, som han hade blifvit fäld. Såm och hans tvenne hjelpare drogo till Rafnkels bostad, der han, gripen och misshandlad, fick välja mellan två ting — att dö eller att flytta från trakten, öfverlemna godevärdigheten åt Såm och lofva att aldrig försöka taga den åter. Rafnkel valde det senare, bosatte sig icke långt derifrån, köpte några kojor med tillhörande egor, fälde skogen och byggde sig en bättre gård. Snart hade han gjort sådant intryck på sina nya grannar, att han var deras främste man och förvärfvade sig ett nytt godord. Han var nu en annan man, mild och vänlig mot alla. Hans ifriga gudstjenst var ock förbi. Såms hjelpare, som icke hade velat, att Rafnkel skulle få lefva, hade uppbränt Fröshofvet, sedan de tagit guldringarna från gudarnas armar och dödat Fröfaxe, hästen som vållat tvisten. När Rafnkel förnam detta, utbrast han: “Jag menar, det är ej annat än dårskap att tro på gudarna.“ Sedan blotade han aldrig.
Såm sammankallade alla Rafnkels thingsmän och begärde deras bifall till den försiggångna förändringen. De gåfvo det, ehuru icke utan betänklighet, men Såm gjorde sig snart älskad genom sitt vänliga umgänge. Så gingo sex år. Såm och Rafnkel träffades understundom, utan att minsta antydning på det förflutna gjordes.
Till sist kommer Övind, Såms broder, hem från sina mångåriga vikingatåg, under hvilka han varit ända bort till Miklegård. Med rikt byte kom han åter. Han och fem andra redo upp från stranden med sexton lastade hästar. En gammal tjensteqvinna hos Rafnkel får se det ansenliga tåget, skyndar till husbonden och eggar honom att nu hämnas. Han bryter upp med aderton man, förföljer Övind, anfaller utan ett ord till förklaring och dräper honom och hans män. Då kommer Såm till stället, våldsverkarne fly och kunna ej upphinnas. Följande natt vända de åter, förelägga Såm att dö eller lemna allt och vända med Övinds skatter åter till sitt forna hem. Han vände hem och Rafnkel innehade nu begge godorden; han lemnade dem sedan att förvaltas af sönerna gemensamt. Detta skedde ungefär vid midten af 900-talet.
Sagorna omnämna för Islands första århundrade trenne generationer stormän. Först hafva vi landnamsmännen, sedan de som lefde inemot midten af 900-talet. Rafnkel, som kom sent ut, lefde då ännu. Den tredje generationen lefde, då biskop Fredrik kom ut till Island år 981. Den tiden fans i en annan del af landet en gode, som var en af sin tids mest betydande män, Snorre gode, som icke får förblandas med den 200 år senare häfdatecknaren Snorre Sturleson.
Snorre godes förfäder hafva vi redan haft att göra med. Hans farfars far var den Thorolf, som byggde det beryktade hofvet på Thorsnäs vid Bredefjärd. Gisle Sursson dömdes fredlös för mordet just på Snorres fader, sin svåger. Några nätter efter mannens död födde Thordis sonen Snorre (964). Hon gifte om sig med sin svåger Bark och Snorre uppfostrades hos en man vid namn Thorbrand och for sedan ut. Han kom åter till modrens hem år 979 och löser följande året ut stjuffadren från gården och Thordis skiljer sig från Bark. Förhållandet mellan makarna hade varit mindre godt, alltsedan Gisle fallit. Liksom före honom fadren, farfadren och farfadrens fader innehade Snorre godevärdigheten. Han var af medelmåttig längd, mager, med regelbundna anletsdrag, ljus hy, ljust hår och rödt skägg. I allmänhet var han godsint af sig, men egde i fullt mått den inbundenhet och förslagenhet, som icke finge saknas hos en Isländsk statsman. Man hade svårt att se på honom, om han tyckte väl eller illa om en sak. Månge sågo med afund hans makt, då de icke tyckte sig vara sämre ättade än han och visste sig vara honom öfverlägsna i styrka. Men han var så klok, att man i allmänhet icke gerna ville vara hans ovän.
I Eyrbyggia- och Laxdæla-sagorna finner man utförliga uppgifter om Snorre gode. Hans första mål afgjordes år 982. Hans svåger hade en morgon funnit sin son ligga sårad och sanslös utanför sin dörr. Han sköt skulden derför på en qvinna som het Geirrid och Snorre förde hans sak, men förlorade henne, till skam för sig och sin svåger, mot Geirrids broder Arnkel gode. Kort derefter förlorar Snorres svåger sina hästar och misstänker Geirrids son Thorarin för att hafva stulit dem. Thorarin slår då honom ihjäl och morbrodren skaffar honom ett skepp, att han skulle kunna fara från ön. Snorre kommer dessförinnan, stämmer Thorarin och hans medhjelpare till thinget, bränner hans skepp och får honom dömd till fredlöshet.
Följande året komma nya stridigheter. Snorres och Vigfus’ fårherdar hade råkat i strid och skadat hvarandra. Vigfus stämde Snorre, men af målet blef intet. Senare sänder han, med löfte om frigifning, en af sina trälar att dräpa Snorre. Trälen listar sig upp på förstugans loft och lyfter upp en bräda, för att kunna nå Snorre med spjutet, då denne gick ut. Snorre gick fri, men hans farbroder sårades. Trälen springer från gömstället, hoppas att kunna fly obemärkt i mörkret, men halkar på stenarna omkring huset, gripes och dödas. Snorre begifver sig upp till det ställe, der Vigfus just då brände kol och slår honom. Hans enka hade ganska svårt att förmå fränderna till att uppträda mot Snorre. Till sist åtog sig Arnkel deras talan och Snorre fick böta.