De tider, då barnen i husen voro de enda tjenarne, voro nu längesedan förbi. Tjenare voro nu trälarne samt en och annan fri, som icke egde, hvarmed han kunde försörja sig. En hvar var herre öfver sin gårds folk, men detta gick ej heller utöfver det enskilda lifvets område.
En förmögen Isländare hade dock äfven andra omkring sig. I sagorna talas ofta om hemmamännen — såväl i Norge som på Island — och menas dermed frie män, skylde eller oskylde, som vistades i en mans hus, åto vid hans bord och hjelpte honom i det som kom för händer. Det är tydligt, att dessa borde på allt sätt söka befrämja sin värds intressen, äfven utan att dertill bindas genom särskildt kontrakt. Vida lösare var naturligtvis förhållandet mellan en värd och hans tillfälliga gäster. Det hände nämligen ofta, att en utländsk köpman dröjt så länge på Island eller att en Isländing så länge uppskjutit sin hemresa, att de måste för sig och för flera eller färre af sina män mottaga vintergästning, som någon anhörig eller storman bjöd dem. Men likväl var detta förhållande icke lösare än att värd och gäster ansågo sig förbundne att hjelpa den ene den andra äfven med personlig fara eller obehag. Man kan icke klaga öfver brist på gästfrihet i dessa forna tider. En gång strandade ett skepp med utvandrare på Islands nordkust och mantalet om bord var icke litet, men de mottogos och underhöllos öfver vintern af en träl, som förvaltade en af den rika Geirmunds gårdar uti närheten. Trälen fick för sitt storsinta förfarande friheten af sin herre.
En sådan frilöst träl måste naturligtvis alltid stå i ett visst moraliskt underdånighetsförhållande till sin förra herre. Ofta fick han en plats på egorna att odla. Flere män funnos, som så odlade aflägsna jordstycken och voro skyldige att derför gälda en viss afgift. De kallades landsetar och voro naturligtvis i någon mon beroende af jordegaren. En gång hade en Isländare vid namn Thorsten att upphjelpa byggningen, i hvilken han och hans män vistades under det thinget varade. Han, en vintergäst och någre tjenare begåfvo sig af. Under vägen kommo de till en gård, der Thorstens landsete Atle bodde. Denne fick tillsägelse att följa med till arbetet och taga med sig spade och hacka.
Det stod ännu en väg öppen, för att ett inbördes förhållande af någon vigt skulle inträda man och man emellan. De som vid början af utflyttningstiden hade försäkrat sig om stora jordområden, lemnade eller sålde deraf åt andra. Ehuru med dylikt öfverlåtande af land icke följde, så vidt man vet, någon bestämdt formulerad förbindelse, omtala sagorna, att en eller annan icke ansåg det öfverensstämmande med sin värdighet att mottaga land af en annan. Så ville en son till Thorolf på Thorsnäs icke taga emot land af sin fader, utan sökte sig en boningsplats å ett annat ställe. Man kan dock icke tänka sig, att beroendet var annat än på sin höjd det, att den som tog land och den som gaf land skulle, om möjligt var, hålla tillsammans i ondt och godt.
Det beroende, som genom alla dessa förhållanden uppstod, var, ju mindre skilnaden mellan parterna var, mindre betydande. Vi äro vane att på ett skepp finna blind lydnad för den, som rår för styret. I den gamla tiden var det icke alltid så. Mången gång frågade skeppshöfdingen de sina om deras vilja med afseende på en föreslagen plan. Understundom knotade de högljudt, understundom voro meningarne delade och man hänsköt till höfdingen afgörandet. Ofta utgjordes dock besättningen just af dem, som voro pligtige att följa, den s. k. skuldaliden.
Stormän funnos såväl i det landfasta Norden som på Island, men deras betydelse för samhällenas öde blef helt olika. I våra nejder fans det en konungamakt och genom att träda i förbindelse med denna skiljdes de store från folket i allmänhet. Någon dylik skiljsmessa, någon sådan ståndsskillnad uppstod aldrig, kunde icke uppstå på Island. Enhvar kunde genom personligt värde, rikedom, vänstyrka eller genom slughet och våldsamheter vinna inflytande, men detta blef ej mer än personligt.
Samhällsordningen på Island utbildades ur de gudstjenstliga förhållandena. I Norden funnos hoparne, som bosatte sig hvar inom sitt område, med inre sammanhang och under gemensam höfdinge, den främste i verldsliga och andliga angelägenheter. När på Island en och en bosatte sig, kunde icke något sådant, på gemensamt samband grundadt höfdingaskap finnas. Motsvarigheten till folkhoparnas inre organiska sammanhållning finna vi der i slägtförbindelserna mellan de stora, som funnos i ansenlig omfattning och onekligen voro af vigt för landets öden, men enhvar af dessa fränder var dock sjelfständig. På mångfaldiga sätt visar sig skilnaden mellan Island och moderlandet i detta afseende. Så t. ex. fans här i Sverige till hvar by, hvart härad, hvart landskap eller rike en allmänning, jord som icke fördelats mellan enskilda, utan tillhörde dem alla gemensamt. Någon dylik gemensamhet fans icke på Island och derföre ej heller några allmänningar, om man undantager de få och obetydliga, som i senare tider uppstodo derigenom att någon svår lagbrytare miste sin egendom. Det fans på Island ej ens en by, i den mening ordet hos oss nu har.
Den ende öfverhetsperson, som fans på Island under den äldsta tiden, den hvars embete under alla republikens tider var af väsentlig betydelse, var goden. Ursprunget till hans makt var religiöst. Men hade han en gång fått inom detta område inflytande, utvidgades detta äfven inom det borgerliga, i analogi med den gamla härads- eller hundareshöfdingens makt uti Norden. Hundareshöfdingen var på en gång gode, sitt områdes tempelföreståndare, och något mer, han var en konung i smått.
Godevärdigheten var från början sjelftagen. Den ene anlade ett hof här, den andre der. Somlige hade varit tempelföreståndare i det förra hemlandet, andre hade icke varit det. De nyanlagda hofven samlade snart till sig de kringboende och dermed var grunden lagd till godens inflytande. Han stod uti ett ganska nära förhållande till dem, som besökte hans gudahus. De voro skyldige att betala honom en viss skatt och att tjena honom som följe, när han det äskade. Å andra sidan underhöll han templet och var förbunden att tillhandagå de sina med hjelp uti alla deras angelägenheter, gifva dem råd, när de sådant behöfde, att upprätthålla frid och säkerhet inom området, om icke annat hjelpte, med vapen i hand. Från denna borgerliga sida sedd kallades godens myndighet mannaförråd, han rådde för eller öfver folket. Det är lätt att inse, hur denna värdighet skulle förläna innehafvaren ära och inflytelse, i synnerhet som hon var ärftlig. Ja, hon behandlades så fullständigt som den godens arfgods, att hon kunde delas på flera händer, när likaberättigade arfvingar funnos, hon kunde äfven, om så önskades, försäljas. I detta var utan tvifvel den Isländske goden vida mer oberoende af folket än hans embetsbröder i Norden, der icke ens konungarne hade en i lika hög grad utbildad arfsrätt.