Vi kunna icke heller beherrska dem. De tillhöra denna verlden, utan att leda sin upprinnelse ur menniskoanden och derför förmår menniskan ej fatta deras upprinnelse, ehuru hon ser, hvartåt de syfta, dessa uppenbarelser af Guds allmakt och vishet. Vi kunna väl förlika oss med tanken på dessa lagar, så länge det är fråga endast om naturen, som är något för oss främmande. Svårare blir det, när frågan flyttas öfver till menniskan och hennes område.
Språket, sade jag, var en uppenbarelse, icke af menniskans vilja, utan af naturen, det hör icke till menniskans skapelse, utan till Guds. Det samma gäller om mycket annat, som väl kan synas vara beroende nästan uteslutande af det menskliga godtycket. Kan en mensklig handling synas mer öfverlåten åt godtycket än sjelfmordet? Hvilken olikhet mellan yttre och inre omständigheter, som bestämma den ena eller andra till den förtviflade gerningen! Icke komma dessa olyckliga öfverens, icke göra de upp med hvarandra, när eller under hvilka förhållanden de skola fullborda sitt uppsåt. Hur kommer det då till, att t. ex. i Paris under hvart år räknar hvar dag i Februari flera sjelfmord än hvar dag i Januari, hvar dag i Mars flera än hvar dag i Februari, men hvar dag i December färre än hvar dag af den föregående månaden? Hvaraf kommer det sig, att i Frankrike en yngling helst använder repet, en man eldvapnet, en ålderstigen åter repet för att utföra sin brottsliga handling? För allt detta och för mycket annat, hvilket vi förbise som helt obetydligt och tillfälligt, finnas lagar, icke dikterade af menniskovilja, de äro icke artificiela, utan naturliga.
Det naturliga är hos menniskan rätt starkt, det har under senaste tider fått sin egen vetenskap. Under denna rubriken “menniskans naturvetenskap“ hafva vi att sätta icke allenast den vetenskap, som ransakar vår kropps byggnad, dess delars förrättningar, eller söker att följa det animaliska lifvet i dess mångfaldiga yttringar, eller den vetenskap, som sysselsätter sig med vår ande, dess natur och lagarna för dess verksamhet. Folken äro ock naturbildningar, ty de hafva icke uppkommit så, att den ene sade till den andra: “kom med mig, att vi må föra våra hem tillsammans, så att våra efterkommande må känna sig som en enhet gent emot alla andra likartade enheter här i verlden.“ Det finnes derföre en folkens vetenskap, som sysselsätter sig med det naturliga hos folken och dettas mångfaldiga uppenbarelser.
Men menniskans fria vilje? Skola vi utesluta honom eller glömske af hans tillvaro bygga theorier, som icke fördraga en skärskådning vid dagsljus? Nej, han är oss gifven och leder oss till den gerningen eller till den, han bestämmer oss enskildt till det eller det, men dock händer det aldrig, att detta, hvari jag just visade min sjelfständighet, står i strid mot den allmänna verldsordningen och de lagar, som i denna göra sig gällande. Äfven folken, såsom menskliga individer af högre ordning, veta att göra sin fria vilja gällande, men utan att kunna krossa dessa lagar, utan att kunna t. ex. från dessa handlingar borttaga den nationela färg, som vidlåder dem, ty denna nationela färg är icke ett artificielt smink, utan naturlig.
Fullkomligt frigör menniskan sig aldrig från naturen, men vi varsna en ständigt fortgående andens kamp emot det rent naturliga, det är denna kamp, som bildar kärnan i den menskliga utvecklingens historia. Folket, lika väl som den enskilde, har sin barndoms och sin omyndighets tid, då medvetandet ännu ej fullt har vaknat och bestämt den menskligt fria verksamheten. När folket vaknar ur denna det bristande medvetandets tid, står det icke, som mången i sin fåvitskhet menat, likt ett bildbart ämne, som i det ögonblicket ännu formlöst, ger sig hvad form det behagar, skapar sig språk, religion, statsförfattning m. m. efter bästa förstånd. Nej, historien, vetenskapen om den medvetet verkande menskligheten, har ännu icke grytt öfver ett folk, som ej redan haft ett eget språk, en utbildad troslära, en statsförfattning, seder och bruk, med ett ord en egen charakter, som det ej gifvit sig sjelft, utan nu varsnar vara sig gifven och med sig uppvuxen. Denna charakter och dess olika yttringar äro således icke artificiela, utan naturliga.
Vår historia begynner icke med våra fäders invandring, utan vida senare. Om invandringen och de närmaste tidernas förhållanden äro vi visserligen icke utan all kunskap, men denna hafva vi icke fått endast på historiens, utan förnämligast på naturforskningens väg. Vi hafva funnit, att våra fäder invandrade, icke en och en, utan i hopar med inre sammanhang och gemensam öfverhet. När de satte sig ned i det nya landet, vårt land och våra närskylda grannars, upplöstes icke detta sammanhang, ehuru hopens medlemmar ej mera voro hvarandra så nära som under vandringen. Derföre att detta sammanhang är af ett äldre ursprung, fans det, redan när de förste af våra fäder nedsatte sig som nybyggare i våra trakter, ett politiskt samhälle. På samma gång de enskildas hem, byarne uppstodo, funnos redan de högre enheterna, hundaret och riket och derutöfver inom möjlighetens område de olika stammarnas förening till ett helt, stort, Svenskt rike, hvars bildning hade försiggått, dock ännu ej mognat, när vår historia begynner. Att redan i dessa de aflägsnaste tiderna det monarchiska systemet till sina grundelementer fans till, är säkert. Motsatsen mellan bjudande och lydande, som funnits till här i verlden så länge det funnits man och hustru, föräldrar och barn, Gud och menniskor, börjar tidigt uppenbara sig äfven inom det politiska området. Hur tidigt, det veta vi ej. Men de första antydningarna hafva vi från en tid långt mer aflägsen än våra fäders invandrings, från de dagar redan, då våra fäder och Indiens folk voro bröder med samma språk. — Alla dessa företeelser visa sig vara oberoende af menniskans vilja, de äro icke artificiela, utan naturliga.
En annan sakernas ordning varseblifva vi på Island.
När landnamsmännen kommo dit, förde de med sig medvetandet af de rättsliga förhållandenas vigt. De tidigaste nybyggarne, som kommo till orter, der kanske aldrig en menniskofot hade trampat jorden och der det ingen granne fans, med hvilken några tvister om mitt och ditt kunde uppstå, nedsatte sig icke på måfå, utan bestämde från början, hur långt de ville att egorna skulle gå och sökte genom en med vissa ceremonier utförd gränsbestämmelse gifva sin besittning religiös helgd. Landnámaboken, som skildrar i rad bosättningarna, begagnar just uttrycket “helga“ ett område. Med eld helgades det. Antingen skedde det så, att man vid ena ändpunkten af gränslinien upptände en eld, medan solen ännu var i öster, och sedan den ena elden efter den andra, på sådana afstånd, att man från en eld såg röken af den nästa. Dermed skulle man fortfara, tills solen stod i vester[12]. Eller ock kunde man rida med en glödande brand omkring det område man ville tillegna sig. Båda delarne kallades att fara med eld om landet. Eller ock gjorde man som Helge magre, när han hade beslutat sig för att intaga för sin räkning Öfjärden mellan dess båda yttersta näs — han tände upp eldar vid hvar flodmynning i fjärden och helgade sig så förmodligen hela floddalarna och det innanför liggande landet åtminstone till fjällen, liksom i en senare tid staterna på Nordamerikas ostkust ansågo sig besitta allt det innanför liggande landet. En qvinna synes icke hafva fått med eld fara kring sitt område; hon fick så stort område, som hon kunde på en vårlång dag kringrida på en tvåårig, välfödd qviga.
Man lyckades dock icke alltid äfven genom dessa försigtighetsmått försäkra sig om orubbad besittning. Mången af de senare invandrarna, som icke fann plats nog god att bebygga, dref med våld undan någon äldre jordegare eller utmanade honom till holmgång. Om denne då icke med egen eller vänners makt kunde stäfja öfvervåldet, hvem skulle göra det i detta det Isländska samhällets allra tidigaste dagar?
De allmännaste af de menskliga förhållandena, mellan makar, föräldrar och barn, återfinna vi naturligtvis på Island, med den färg, de i vår Nord hade. Men dessa förhållanden tillhörde det enskilda lifvets område och hvad än af dem kunnat utvecklas under tidigare skeden, nu kunde ej ur dem ett nytt statsskick uppspira.