att af solens sång han förr hört orden.

8.
Njål.

Det har kanske synts mången, att jag tecknat den gamla Isländarens lif med väl mörka färger. Flerfaldiga gånger har jag framhållit som ett betecknande drag en vildhet af onekligen svårare art. Men vi äro ingalunda deraf berättigade att utan betänklighet uttala öfver det forna lifvet och dess företeelser förkastelsens dom utan förskoning.

Vildheten kan vara af olika slag. Vild är kannibalen, som frossar af sin fiende, sedan han förut grymt misshandlat honom. Det finnes folk, som för det närvarande stå så lågt, att man spårar hos dem till en början föga mer än djurisk vildhet och djurisk medvetslöshet. Hos dem har vildheten öfvergått till en andra natur, undertryckt deras öfriga charaktersdrag och till sist som en kräfta frätt deras inre, så att de icke kunna stå med någon sjelfständighet inför de ibland dem uppträdande Europeerna, det går dem, såsom en Ny-Zeländare klagade: “våra husdjur dö ut och vi sjelfve försvinna.“ Likväl stå Ny-Zeländarne, såsom deras sägner bevisa, ingalunda bland de lägsta folken.

Våra fäder togo ej med sjukligt och försvagadt sinne emot den nya lära, som för dem förkunnades. De dogo ej bort för beröringen med den Europeiska bildningen, sådan denna vid pass år 1000 befann sig. Våra fäder voro icke vildar, men ej heller de halfgudar, som mången så gerna trott. De voro menniskor med en vidunderlig kraft, som i brist på harmonisk utbildning af charakteren ofta gjorde sig gällande framför allt annat. Vi få, vid tanken på denna deras vildhet, som understundom öfvergick till verklig råhet och upprörande grymhet, icke förgäta, att de derjemte egde en yttre odling, som ingalunda är att förakta, ej heller glömma den förtrolighet, med hvilken de umgingos med sina gudar, de höga tankar, de heliga sångerna förvara, den djupa psychologiska blick och det fina doft, som tjusar oss i Gudruns klagan, den vemodiga, innerligt varma, men manligt undergifna sorgen i den vilda Egils qväde öfver sonens död. Dessa drag tillhöra icke ett i barbariets gräsligheter försjunket folk, utan ett, som kan räddas, kan öfvervinna de onda yttringarna och låta det goda komma till utveckling. Sådant är för öfrigt sambandet mellan allt här i verlden, att vilja vi rätt bedöma en tid, få vi icke hålla henne isolerad för oss, utan vi måste framkalla till vitnen de tidigare skiftena med deras löften, de efterföljande med de frukter, de burit. Hvad vitnar Nordens historia, hvad vitnar vår? Folket, som sörjande gick vid Magnus Ladulås’ bår, som efter mångårigt förtryck reste sig under Engelbrekt och lät sig ledas af Gustaf Vasas herrskarevilja, det folk, som frimodigt offrade sig för sanningens sak under Gustaf Adolf och som trofast älskade Carl XII i trots af de olyckor, han vållade sitt land — det folket var icke för åttahundra år sedan endast vildar. Dess forntid måste kunna för oss uppvisa herrliga ting, om vi blott våga skjuta undan de blodfärgade vapnen och gå männen närmare in på lifvet och lyssna till slagen af deras manliga hjertan, följa gången af deras dolda tankar.

Med christendomen kom försoningen. De skilda krafterna bragtes närmare hvarandra och under ömsesidig inverkan antogo de alltmer billiga proportioner. Vildheten bröts och storheten kunde uppenbara sig utan afskräckande skepnad. Dock icke genast, ty det är blott den svage, som i ett ögonblick skiftar natur. Särskildt på Island hann icke öfvergångens tid att vika för ett stillare och mer harmoniskt tillstånd, ty republikens upplösning närmar sig alltmera och är ungefär 260 år efter christendomens antagande fullbordad.

Innan vi lemna den bragdrika tid, med hvilken vi hitintills hufvudsakligen sysselsatt oss, den tid, som skildras i den egentliga sagolitteraturen och hvars slut inträffar ungefärligen med år 1030, vilja vi än en gång kasta en blick på de förhållanden, vi lärt känna. Jag vill anknyta denna återblick vid minnet af en man, som var en af Islands ädlaste, den vise Njål, om hvilken jag redan så många gånger talat. Rika materialier lemnar Njåls saga, den yppersta af alla Isländska sagor, så väl tänkt och utarbetad, att hon intager sitt rum vid sidan af alla folks och alla tiders mer framstående litterära alster. Njåls saga och Snorres konungasagor visa, hur högt den Isländska litteraturen hann. Deras nedskrifningstid är ungefär densamma. Jag kan likväl icke åtaga mig att framställa denna bild utan skuggor — sagan påpekar alltför många — men jag vill icke mer än nödigt är uppehålla mig vid dem.

Njål är icke ung, då vi först göra hans bekantskap. Han var rik och ansedd, säger hans saga, och hans yttre fördelaktigt, men hakan skägglös — en anledning till många speord och försmädelser. Lagkunnig var han, så att icke fans hans like, klok och förutseende. Han gaf helsosamma råd och var villig till allt godt, saktmodig och storsint; han löste svårigheterna för hvar man, som kom till honom. Hans hustru het Bergthora, en duglig qvinna, rask, men något hård. De hade tillsammans tre söner och tre döttrar. Sönerne gifte sig, men bodde med hustrurna i föräldrahemmet.