Gunnar på Lidarända var Njåls granne och goda vän. När Gunnar kom hem ur sina vikingafärder, träffade han på allthinget Hallgerd, Höskulds dotter, som hade låtit döda sin första man, med hvilken hon blifvit mot sin egen vilja gift. Hon var nu enka efter sin andra man. Den ädle Gunnar friade genast till henne, fick hennes och fadrens samtycke och reste derpå hem. Han skyndade snart öfver till Njål och berättade honom allt. Njål tog det tungt; “af henne vållas,“ sade han, “allt ondt, som kommer att ske efter hennes hitkomst här i trakten.“ “Aldrig skall hon göra vår vänskap om intet,“ genmälde Gunnar. Njål svarade, att det torde komma nära dertill. Emellertid lofvade han att komma till brölloppet.
Sagorna omtala många vackra exempel på vänskap man och man emellan under olika tider. Vi finna de första exemplen redan i hjeltesångerna. Det förbund, som slöts mellan tvenne vänner, beseglades ofta genom vissa ceremonier och stäldes dermed under religionens hägn. Förmodligen hafva alla hört talas om fostbrödralagen, som voro så vanliga, och de pligter, man genom dem iklädde sig. Det fans knappt uslare nidingsdåd än att svika sin fosterbroder, såsom Gjukungarne sveko Sigurd Fafnesbane. Vida högre var dock Njåls och Gunnars vänskap än den vanliga, ty hon fortfor trots alla de omständigheter, som annars så lätt retade en Isländares sinne till vrede och oförsonligt hämdbegär.
Njåls förutsägelse om Hallgerd visade sig vara fullkomligt riktig. Hon var verkligen illasinnad. Till en början sökte hon reta Bergthora, af hvilken hon ansåg sig hafva blifvit förnärmad. “I ären just ett vackert par,“ sade Hallgerd till henne, “du har en kartnagel på hvar finger och Njål intet enda skäggstrå.“ “Det är sant,“ svarade Bergthora, “men ingendera af oss gör den andra förebråelse derför. Thorvald, din man, var icke skägglös och du vållade likväl hans död.“ Sedermera, då Gunnar och Njål voro vid allthinget, lät Hallgerd döda den af karlarna på Njåls gård, som Bergthora satte mest värde på, och skickade sedan bud derom till mannen. Gunnar stod upp med de sina gick till Njåls bod och böd vännen komma ut. Han sade honom då, att hans hustru och hans rättare hade ihjälslagit Njåls karl. Njål var tyst tills allt var omtaladt. Sedan sade han: “icke får du låta henne få sin vilja fram uti allt.“ Gunnar bad honom sjelf döma i saken. Njål svarade: “svårt torde det blifva dig att böta för alla Hallgerds upptåg; annorstädes torde du få mer besvär än nu, då det är allenast vi som hafva del i saken. Jag tänker dock, att vi torde behöfva påminna oss, att vi hafva talat godt med hvarandra.“ Han bestämde böterna till 12 öre silfver och fick det. Men Bergthora var icke nöjd med dessa böter och nu följde det ena dråpslaget på det andra, skiftevis, och husfadren betalte hvad hustrun och husfolket gjorde mot hans önskan. Till sist började Njåls söner deltaga i stridigheterna och fälde en frände till Gunnar, en dålig karl, som förut på Hallgerds anstiftan mördat deras uppfostrare. Gunnar stämde ej heller detta för thinget och tvenne år förgingo, utan att han nämnde ett ord om saken, tills han en gång kom till Njål, för att bedja honom om råd, och Njål bragte saken på tal och bad Gunnar bestämma böternas belopp.
Deras vänskap fortfor allt framgent. Ofta råkade Gunnar, mer och mindre mot sin vilja, i strid och tvister; hvar gång gick han till Njål att få råd och goda råd fick han. Det hände ibland, att Njål sade målet vara högeligen betänkligt, men han tillade, då Gunnar sade sig icke kunna vara honom förutan, att deras vänskap skulle vara till dödsdagen. Gunnar insåg ock, hvad han hade Njål att tacka för, “det var mer“, sade han, “än han kunde löna.“ Vi måste komma ihog, att den tiden var en vunnen process nästan så ärobringande som en seger i vapenstrid och mer än en gång säger sagan, att Gunnar gick med heder ur tvisten, tills han, tack vare Njål, blef den mest ansedde man i hela Sydlandet. Men fröjden öfver anseendet var på Island ofta af kort varaktighet. Vi hafva redan hört, hur Gunnar blef dömd till landsflygt och hur han till sist ej kunde förmå sig att lemna det kära hemmet. Hans ovänner kommo öfver honom en natt och bröto sig in i huset, men han fälde med sina pilar — han var öns ypperste bågskytt — enhvar, som närmade sig, tills bågsträngen brast. Han fälde ännu tvenne med sin yxa och bad Hallgerd taga en eller två af sina flätor och af dem sno, jemte Gunnars moder, en ny bågsträng. “Beror något derpå?“ frågade hans maka. — “Ja, mitt lif, ty har jag bara bågen, kan ingen komma åt mig.“ “Då är det tid“, svarade Hallgerd, “att jag tänker på slaget, du gaf mig en gång. Mig qvittar det lika, om du lefver längre eller kortare.“ — “Enhvar har något att skryta öfver“, svarade Gunnar och miste sitt lif inför Hallgerds ögon.
Hur mycket denna tiden är vår olik, se vi bäst på ett sådant framstående exempel som Njål. Han egde i fullt mått den kännedom om lagen och lagsedvänjor, som erfordrades för den, som ville komma i åtnjutande af hedern att kallas lagman, han egde derjemte en förvånande skarp blick och en outgrundlig rådighet för att rädda sina vänner, främja deras mål och göra motståndarens om intet. Alla de mål, i hvilka Njål hade någon andel, väckte alltid stort intresse vid thingen. Ofta var hans förfaringssätt vanskligt, men han hade lagt sina planer alltför klokt för att de skulle misslyckas. Hans grundsats var, som han sjelf säger, “med lag skall man land bygga och det ej med olag öda“, men man ansåg sig förfara fullt lagligt, om man, för att vinna sina mål, blott icke använde de medel, som voro formelt lagstridiga. Han ansågs icke af sina samtida bryta mot sitt valspråk. Ett charakteristiskt exempel på det anseende och den tillit han åtnjöt, finna vi i sagan. Der berättas, huru Njåls äldste son Skarpheden och Gunnars son Högne en afton gingo förbi högen, i hvilken Gunnar var jordad i sittande ställning. Det var klart månsken. Då och då for en sky öfver himlen. Högen var öppen, Gunnar satt i öppningen och såg upp mot månen. Fyra ljus sågo de brinna i högen, utan att kasta skugga. De sågo att Gunnar var vid godt mod och hörde honom qväda en visa. Derefter slöts högen igen. “Skulle du trott detta“, frågade Skarpheden sin följeslagare, “ifall Njål eller jag berättat det?“ Högne svarade: “Om Njål sagt mig det, skulle jag hafva trott honom, ty det säges ju, att han aldrig ljuger.“ — Dylika underbara företeelser, gengångare m. m. omtalas ofta i sagorna.
Emellertid var Njål trots all sin storhet ett barn af sin tid. När Gunnar var död och hans söner frågade, om icke Njål ville väcka ansvarstalan mot dräparna, svarade han, som sanning var, att det icke gick för sig, emedan en till landsflygt dömd, som dräptes i hemmet, låg ogild. Men i stället uppmanade han till att döda någon eller några af mördarna. Efter den nattliga synen gjorde äfven Skarpheden och Högne detta. Det är väl vanskligt, när man drager fram en menniskas handlingar och derjemte pröfvar, hvad hon vunnit och lidit, att derefter säga att det var lönen för den gerningen. De vägar, på hvilka lönen kommer, äro ofta så fördolda, att vi dödlige ej skönja dem. Men det förefaller dock som en tydlig nemesis, när den lagkloke Njål, som trots sin vishet vill göra sjelfhämnden gällande, till sist omkommer för ett lika lagstridigt öfvervåld och när derutöfver de, som derför väckte ansvarstalan, för ett formfels skull icke kunde få domen fäld af just den domstol, Njål hade inrättat till landets fromma.
Men jag griper händelserna i förväg. Om Njålssönernas vikingafärder och deras strider med Håkan jarl i Norge, har jag redan nämnt. När de kommo hem, sökte de få upprättelse af Isländaren Thråen, som vållat ofriden med jarlen. De möttes af honom och hans folk med hån. Det slutades så, att Thråen fäldes af Skarpheden. Njål betalade de äskade böterna, men han nöjde sig icke dermed. Han for till en af sina vänner, hos hvilken Thråens son Höskuld uppfostrades. Njål ropade gossen till sig, tog en guldring af fingret och lemnade honom. “Vill du hafva den“, frågade Njål. “Jag vill“, svarade gossen. “Vet du“, sporde Njål, “hvem som vållade din faders död?“ “Jag vet att Skarpheden slog honom, men ock att det icke är skäl att minnas det, då förlikning är gjord och fulla böter betalade.“ “Svaret“, sade Njål, “är bättre än frågan. Du månde blifva en god man.“ “Goda synas mig dina förutsägelser“, svarade Höskuld, “ty jag vet, att du är förutvetande och ljuger aldrig.“ Då sade Njål: “jag erbjuder mig att uppfostra dig, om du sjelf vill det.“ Han jakade och följde med Njål till Bergthorshval, der han hade allt godt. Njåls söner voro hans vänner, de höllo alltid tillsammans i ord och gerning. Njål visade honom alltjemnt stor kärlek. I en senare tid friade Njål för honom till Hildegun, Floses syster, men hon svarade, att hon icke ville gifta sig med någon, som icke vore gode. Njål begärde då trenne års uppskof. Under tiden genomdrefs femtedomens införande och de nya godordens inrättande och då de senare skulle bestämmas, sade Njål för allt folket: “det är mången kunnigt, hur det gick mellan mina söner och Thråen med hans män, att de dråpo honom, men vi förliktes derefter. Jag har uppfostrat Höskuld och kan åt honom få ett godt gifte, ifall han hade ett godord, men ingen vill sälja sitt. Derföre vill jag bedja eder, att I låten mig upptaga ett nytt på Hvitanäs för Höskulds räkning.“ Alla gåfvo sitt bifall och Höskuld fick Hildegun.
Emellertid voro de vidtagna förändringarna ingalunda angenäma för alla. Sommaren år 1009 kom Valgård grå åter till Island, ännu odöpt. Han hade haft ett godord, men vid sin utresa öfverlemnat detta åt sonen att förvalta. “Jag har ridit vida kring om bygden“, sade han vid sin hemkomst, “och jag tycker mig icke se henne i det gamla skicket. Kom jag till Hvitanäs och såg der många bodtomter — det var Höskulds thingsplats — men när jag kom till Thingskålathinget — Valgårds forna — såg jag alla bodarna nedbrutna. Hur hänger det dermed tillsammans?“ Sonen svarar: “här äro nya godord upptagna och femtedom och hafva flera skiljt sig från mitt thingslag och förenat sig med Höskulds.“ Man ser huru de äldre godarne genast och direkt blefvo lidande. Valgård dog snart, men han lemnade som ett testamente åt sonen, att han skulle förmå Njåls söner att taga lifvet af Höskuld.
Derom rör sig återstoden af sagan. Det är hemskt att följa Mård på alla de krokiga vägar, han vandrar, för att vinna sitt onda mål. Han listar sig in i båda parternas förtroende, ehuru Njål var högeligen misslynt deröfver. Länge stodo de emot hans baktal. Höskuld svarade honom: “du säger aldrig sådant ondt om Njåls söner, att jag tror det. Men skulle så blifva, att du har sagt sant och att antingen jag måste döda dem eller de mig, då vill jag mycket hellre tåla död af dem än att jag skulle göra dem något men. Du är så mycket sämre karl, då du sagt mig detta.“ Sammalunda ville icke Njålssönerne sätta tro till den nedrigas ord, men till sist gåfvo de honom rum. Det slutades dermed, att de slogo Höskuld och Mård var sjelf med om dråpet. En ny tid var kommen. Den fallandes sista ord voro: “Gud hjelpe mig och förlåte eder.“ Då Njål mottog sorgbudskapet, sade han: “hellre hade jag velat mista två mina egna söner än Höskuld“.
Nu samlade sig oväder från flera håll. “Mången har jag gjort godt“, sade Njål, “men få torde löna mig derför.“ Han ville icke draga sig undan målet, ehuru det egentligen icke var hans, utan sönernas. Mård, förrädaren, stämde målet för thinget, men den egentlige hufvudmannen för motståndarna blef Flose, Höskulds svåger. Med afseende på honom och hans kommande beteende är det godt att minnas som en mildrande omständighet, att han ogerna åtog sig saken.