Nu sammanträder thinget. Flose var der tidigt och månge hjelpare med honom. Njålssönernas förnämsta stöd var Åsgrim Ellidarson. De gingo nu ut att bedja höfdingarne om hjelp, att de icke genast skulle öfverväldigas af öfvermakten. De vände sig först till Gissor hvite, christendomens befrämjare, Åsgrims morbroder. Åsgrim frågade om han ville stå dem bi. Han svarade: “min syster Jorun torde icke önska, att jag undandrager mig att hjelpa dig. Det lär väl så ske både nu och oftare, att ett och samma går öfver oss båda.“ Nu gå de till lagsagomannen Skaptes bod. Han vägrade att hjelpa dem. Från honom vandrade de till Snorre gode. Han tog väl emot Åsgrim, men svarade på hans bön, att hans egna mål voro kinkiga och att han derföre icke ville blanda sig i mål från andra fjerdingar. Dock lofvade han, att icke understödja deras ovänner. Skarpheden, Njåls äldste son, väckte öfverallt uppseende. Så äfven här. Snorre frågar, när de skulle gå ut, hvem den fjerde i ordningen var, blekhyad och mager, som smålog så hånfullt och hade yxan på axeln. “Heden heter jag“, fick han till svar, “men somlige kalla mig Skarpheden. Vill du mig något mer?“ Snorre sade: “du synes mig vara en hård och väldig man; dock tror jag, att din mesta lycka är spild och att du har kort tid att lefva.“ “Väl är det“, sade Skarpheden, “den skulden skola vi alle gälda. Mer angeläget är det dock för dig att hämnas din faders död än att spå mig sådant.“ “Månge hafva sagt mig sådant förut“, genmälde Snorre, “så att icke är det värdt, att jag vredgas deröfver.“ Icke heller i Skagfjärdingarnas bod fingo de någon hjelp. Derifrån gingo de att söka Gudmund den mäktige, den förnämste mannen i Nordlandet, som aldrig hade mindre än hundra fria män på sin gård och genom hvarjehanda medel hade vunnit ett stort inflytande. Han sade om Skarpheden: “han är sådan, att hellre ville jag hafva honom med mig än tio andra, men han synes mig icke lyckosam.“ Han lofvade att icke hålla med deras ovänner, men ville besinna sig, om han skulle uppträda för dem. På det hela var han dock vänlig. Derifrån gingo de till Ljusvetningarnas bod, men deras höfdinge Thorkel, Gudmunds ovän, ville icke hjelpa dem, emedan det mål, som Gudmund drog sig för, kunde icke vara godt. Thorkel sporde efter Skarphedens namn icke just i de hofsammaste ordalag. Skarpheden svarade bland annat: “icke har jag tuktat min fader och kämpat med honom, som du med din.“ Öfver detta och annat vredgas Thorkel, drager svärdet och utbrister: “detta svärd fick jag i Sverige och drap jag dermed den största kämpe. Når jag dig, lägger jag det igenom dig.“ Skarpheden tar yxan från axeln, går fram och säger: “med denna yxa slog jag Thråen Sigfusson. Åtta man stodo omkring honom och kunde intet göra mig, aldrig har jag svängt vapen utan verkan. Välj nu: antingen sticker du svärdet i skidan och sätter dig ned eller ock har du min yxa i hufvudet på dig.“ Thorkel satte sig ned utan betänkande. Det hade aldrig förr händt honom, säger sagan, ej heller hände det honom mera. Nu gingo de åter till sin egen bod. Åsgrim sade då till Skarpheden: “mångenstädes har du varit väl hvass i orden, men Thorkel fick hvad han förtjente.“ Emellertid voro utsigterna föga ljusa. De hade dock på sin sida en och annan, deribland den ansedda Hjalte.
Målet fick sin laga gång. Parterna uppträdde inför domstolen. Lagsökanden aflade eden, bragte fram vitnen till stämningen och kallade qviden fram till dess plats och erbjöd denna till jäfvande. Då uppträdde en af Njålssönernas vänner och jäfvade alltsammans, emedan anklagelsen hade blifvit gjord af en, som varit med om det öfverklagade brottet. Mårds dubbelhet framlades i dagen och derigenom var allt, enligt Isländsk lag, gjordt om intet inför den domstolen. Då uppträder Njål, beder alla dröja qvar och säger: “Så synes mig, som om detta målet gått om intet och var det icke mer än likligt, ty af en ond rot är det upprunnet. Jag vill göra eder alla kunnigt, att jag älskade Höskuld mer än mina egna söner och när jag sporde hans död, syntes mina ögons ljufvaste ljus vara utsläckt; jag hade hellre velat mista alla mina söner.“ Han bad derpå sina vänner åvägabringa förlikning. Flose gaf till en början intet bestämdt svar, men måste gifva med sig, då en, en af hans förnämsta hjelpare, Hall på Sida, påminde honom, att han en gång räddat Floses son från en säker död och bad honom derför gifva efter. Nu nämnde båda parterna män till förlikningsdomstolen. Njåls män voro Åsgrim, Hjalte, Gissor hvite, Einar Tväråing, Snorre gode och Gudmund den mäktige.
De tolf domarne trädde samman. Snorre gode bad dem göra allt, för att få förlikningen till stånd. “Viljen I göra dem fredlösa?“ frågade Gudmund. “Nej“, säger Snorre, “det slutar ofta illa och bringar ofrid med sig.“ Han föreslog att i stället skulle betalas så stor mansbot, att större aldrig blifvit gifven på ön. De gingo in derpå, men ingen ville nämna summan, förrän lotten tvang Snorre dertill. Han föreslog sex silfverhundraden, d. v. s. tredubbel mansbot. De andre instämde, men man yrkade, att böterna skulle betalas på thinget. Gissor invände, att de troligen icke hade så mycket silfver med sig. Då svarade Gudmund: “jag vet hvad Snorre vill, nämligen att vi förlikningsmän bidraga efter bästa förmåga, då torde ock andra lägga sitt till.“ De gingo in derpå. Domen förkunnades från lagberget och förklarades sådan att han icke kunde brytas. Allt folket var villigt att hjelpa Njål med böternas betalande. Njåls söner och hans svärson Kåre lemnade ett silfverhundrade, Njål sjelf ännu ett, thingfolket gaf det öfriga. Njål tog då en sidenkjortel och ett par stöflor och lade öfverst på silfverhögen. Flose efterskickades, besåg silfret och sade det vara väl gifvet, tog så kjorteln och frågade, hvilken hade lemnat den. Då ingen svarade, yttrade Flose en förmodan, att han var gifven af den skägglösa Njål; “ingen kunde se på honom, om han var man eller qvinna“. Skarpheden svarade: “illa är det att smäda åldrig man. Att han är en karl, torde du veta, ty de söner, hans hustru födt honom, hafva icke låtit hans fränder ligga ohämnade.“ Ordvexlingen slutade dermed, att Flose vägrade taga mot silfret och sade sig vilja hämnas Höskuld. Då sade Njål: “nu kommer det fram, som jag längesedan tänkte, att detta mål faller tungt öfver oss.“
Flose rustar sig och de sina för att anfalla Njål. All den hjelp han påräknat, fick han dock icke. En Ingjald hade lofvat honom bistånd, men till honom kom en dag hans syster Rodny, moder till Njåls oäkta son Höskuld. “Är det sant“, sporde hon, “att du svurit att dräpa Njål och hans söner?“ Han medgaf det. “Stor niding är du då“, sade hon, “då Njål redan trenne gånger räddat dig från fredlöshet.“ “Mitt lif beror på att jag håller min ed“, svarade brodren. “Du torde allt få lefva ändå“, invände systern, “och kallas en bättre man, om du icke sviker den du mest har skuld till.“ Hon tog då upp ur sin påse en blodig och söndersliten linnemössa och sade: “denna mössa bar Höskuld Njålsson, din systerson, då han dödades af Njåls ovänner. Så mycket sämre synes det mig att hjelpa dem.“ Ingjald lofvar, att icke uppträda mot Njål, men vägrar att yppa för honom de sammansvurnas plan. “Då vore jag hvar mans niding, om jag yppade, hvad andre förtrott mig, men väl är det karlaktigt, att jag skiljer mig från de sammansvurna, ehuru jag vet hämnden stunda.“ Rodny gick ned till Bergthorshval och bad Njål taga sig till vara.
Förebud kommo. En man gick ute en söndagsnatt nio veckor före vintren. Han hörde ett stort buller. Himmel och jord bäfvade. I vester såg han en eldfärgad ring och i ringen en man på en grå häst. Han red fort och hade i handen en lågande eldbrand och red helt nära honom. Ryttaren var svart som beck och qvad med hög röst:
Jag rider hästen,
daggbestänkte,
med fuktig man,
ondt vållande.
Eld är i ändan,