etter i midten,
om Floses råd
är det kaflen far.
En natt omringades huset af Flose och hans män år 1011. De tände eld derpå. Njål ropade ut och frågade, om de ville förlikas med hans söner eller låta någon slippa ut. Flose ville icke veta af förlikning, men beder qvinnor, barn och huskarlar gå ut. Njål bad alla, som fingo, begagna sig af tillåtelsen. Thorhalla, Åsgrims dotter och Helge Njålssons maka, lofvade att egga fader och bröder till hämnd, Åstrid, Grim Njålssons hustru, klädde Helge i qvinnokläder och ledde honom ut med sig. Derute fattade man dock misstankar till den resliga qvinnan och då Helge hörde det, kastade han af sig förklädnaden, drog svärdet men fann snart döden. Flose bad Njål gå ut, “jag vill icke att du brinner inne.“ “Nej“, svarade Njål, “jag är en gammal man och föga skicklig att hämnas mina söner. Jag vill icke lefva med blygsel.“ Flose ropar då till Bergthora: “gå ut, husfröja, ty jag vill för ingen del, att du brinner.“ Bergthora svarar: “ung var jag, då jag gafs åt Njål; jag har lofvat honom, att ett och samma skall gå öfver oss båda.“ “Hvad skola vi nu göra?“ frågade Bergthora mannen. “Vi skola lägga oss på vår bädd, jag har länge väntat efter hvila.“ Då såg Bergthora på sin lilla dotterson och sade: “dig skall man bära ut, du får icke innebrännas.“ “Nej, mormor“, svarade gossen, “du har lofvat mig, att jag aldrig skulle skiljas ifrån dig, så länge jag ville vara hos dig. Mycket hellre vill jag dö med dig och Njål än lefva efter er.“ De lade sig i bädden med gossen emellan sig. De gjorde korstecknet öfver sig och anbefalde sina själar i Guds hand. Det var de sista ord, Njål hördes tala.
Det blefve för långt att här meddela mera af den gripande skildringen, sagan gifver af “Njålsbrännans“ förlopp. Blott en undkom, Kåre, Njåls måg, för att blifva svärföräldrarnas, sonens, svågrarnas hämnare. Det blefve för långt att meddela, hur straffet träffade våldsverkarna. I sin ålderdom for Flose till Norge. Han var då förlikt med Kåre. Sent på hösten vände han åter; man afstyrkte hans färd, ty hans skepp var dåligt. “Det är godt nog“, sade han, “för en gammal man, som snart skall dö.“ Ingen har sedan hört något om skeppet eller om Flose.
9.
Den Isländska republikens slut.
Den tid, till hvilken jag nu öfvergår, ligger utom sagornas egentliga tidsålder — denna slutades, som redan sagdt, år 1030 —, men jag hade alltför ofullständigt löst min uppgift, ifall jag icke meddelade det slutliga resultatet af allt det, jag i det föregående påpekat, frukterna af Islands samhällsförhållanden. Det finnes en saga, som behandlar denna slutperiod, den omständliga Sturlungasagan, så kallad, emedan hon företrädesvis handlar om Sturlungarnas ätt, den mäktigaste under Islands sista tider. Vid den märkligaste af denna ätt ville jag nu närmast anknyta berättelsen, vid Snorre Sturleson.
Den blifvande häfdatecknaren fick en värdig uppfostran. Hans fader var den mäktigaste mannen i Vestlandet och låg i ständiga strider. Sällan stod någon med framgång emot honom. En gång tvangs han dock att antaga en förlikning, som förestafvades af den ansedde Jon Loptsson, hvilken, för att gifva förlikningen ökad fasthet, erbjöd sig att uppfostra Sturles yngsta son Snorre. Detta skedde år 1081. Snorre var då tre år gammal.