Han var nu på rätta stället, för att få en god uppfostran, så fin och belefvad, som den tiden kunde gifva. Jon Loptsson var en dotterson till konung Magnus barfot uti Norge och en sonson till Sämund vise, som ansetts vara samlaren af nordens guda- och hjeltesånger. Äfven om han icke var det, hade han och hans ätt stort anseende för lärdom. Det kunde ock synas bäst för Snorre att gå den lärda vägen, ty hans moder hade förödt all hans egendom. Detta hjelptes likväl snart, ty hans äldre bröder, som båda voro godar, skaffade honom ett rikt gifte. Nu fick han gård efter gård, godord efter godord. Hans anseende växte med hvar dag, ty han var vis icke blott i boklig lärdom, utan äfven i det som hörde till det praktiska lifvet.

Mån om sig var han, att döma efter de drag, sagan förvarar, och deltog uti de strider, som fördes af öns höfdingar. De goda tiderna, då man hade lagt bort seden att bära vapen, voro nu redan förbi. Snorre uppträdde en gång på thinget, då ett hans mål skulle afgöras, med sex- eller, enligt några handskrifter, sjuhundra man, af hvilka åttatio voro helt beväpnade. Men den högtflygande ande, som bodde i honom, lät honom ej med odeladt nöje och uteslutande egna sig åt hemmet och dess jemförelsevis småaktiga strider. Han fästade sina blickar på utlandet. Till Håkan Galen, som den tiden utöfvade ett stort inflytande på ledningen af Norges öden, sände han ett lofqväde och fick till lön ett svärd, en sköld och en brynja, hvarjemte jarlen skref till honom och bjöd honom till Norge, der han skulle än mer hedras. Snorre ämnade lyda uppmaningen, men jarlen dog, och resan uppsköts. När Snorre omsider kom till Norge, regerade der konung Håkan Håkansson och jemte honom Skule jarl. Hos jarlen blef han väl mottagen och gästade hos honom öfver vintern. Sommaren derpå for han till Vestergötland för att besöka lagman Eskil, Birger Jarls broder, och hans husfru Christina, Håkan Galens enka. Snorre mottogs med största gästfrihet och fick efter tidens sed ansenliga gåfvor; bland annat gaf fru Christina honom det märke, som burits framför Svenska konungen Erik Knutsson, då han i slaget vid Gestilren fälde sin motståndare konung Sverker unge. Snorre var då ungefär 40 år. Vi kunna utan svårighet förstå, af hvilken nytta det skulle vara för den stora häfdetecknaren att få röra sig i de högre kretsarna af det offentliga lifvet, som han sedermera så mästerligt skildrat i dess tidigare företeelser.

Till vintern vände han åter till Skule och var hos honom i tillfälle att använda sitt inflytande till Islands förmon. En händelse hade nämligen timat, som sorgligt tecknar tidens art. En son till Snorres fosterbroder Sämund hade kommit till Bergen. Borgarne derstädes, som kände slägtens öfvermod, skämtade med honom om hans kongliga börd. Isländaren seglar af förtrytelse häröfver, trots vinterstormarna, till Norska konungen, som då vistades i Throndhjem, men hans fartyg förliste utanför Stadudden. När underrättelse härom hinner fadren, skjuter han skulden för alltsammans på invånarna i Bergen, begifver sig med några hundra man till en hamnplats på Island, der någre Bergensköpmän befunno sig och tillegnar sig deras varor, ja icke blott deras, utan äfven tvenne Hardangerköpmäns. I följd af detta spildes några menniskolif och Skule jarl beslöt i sin vrede, att med en flotta begifva sig öfver till Island. Men Snorre afrådde detta och sade det vara vida lättare att förmå Isländarna genom ärebetygelser och gåfvor än genom våld att underkasta sig; “jag och mina bröder,“ tillade han, “äro näst Sämund de inflytelserikaste på ön; mängden följer nog oss efter.“

Det var icke första gången Norges beherrskare sökte lägga under sig Island. Redan Harald Hårfager hade under landnamstiden velat få ön bragt under sin lydnad genom den dit utflyttande Une Danske. Islands inbyggare blefvo vid underrättelsen om dennas planer så förbittrade att de icke ville gifva honom det han allramest behöfde, för att kunna lifnära sig i det ännu för honom främmande landet. Hans beskickning misslyckades fullkomligt och han sjelf fann snart döden till straff för ett brott, han föröfvat. Emellertid måste Isländarne på ett sätt eller annat träda i förbindelse med Norrmännen äfven i rättsligt afseende. Islands lagbok talade om Norges konung och denne upptog skatt af skeppen, som foro mellan Island och Norge. År 1220 talar en Isländare om att lägga sin ö under Norges krona och denne Isländare är icke en äfventyrare, utan en af öns mest ansedda män, som redan varit hedrad med förvaltandet af sitt hemlands högsta embete.

De rådande i Norge sökte allt närmare binda Snorre vid sina planer. Han utnämndes till konungens munskänk och till Norsk ländeman, d. v. s. mottog af Norges konung en förläning. Omsider vände han åter till Island på ett skepp, som han jemte andra stora gåfvor fått af Skule jarl. Deremot hade han måst förbinda sig till att sända öfver sin son, att man skulle hafva honom vid hofvet som gisslan för fadrens trohet. Alle Isländare voro dock ännu icke af samma mening, allraminst de som hade på något sätt förbrutit sig mot Norrmän, ej heller gjorde Snorre något för att infria sina i Norge gifna löften. Deremot var han mycket upptagen af egna angelägenheter, låg i ständiga strider med sina anhöriga och sökte på allt sätt styrka sin egen makt. Han byggde till och med några kastaler eller borgar, till värn mot sina fiender. Och under allt detta skref han på sitt stora historiska verk.

De rådande i Norge sökte då efter andra verktyg och hade icke svårt att finna villiga. Snorres brorsson och motståndare Sturle nödgades för de oförrätter, han tillfogat en af Islands biskopar, begifva sig från ön. Först gästade han i Norge, der han höll sig till konung Håkan, som nu var i oenighet med den till hertig upphöjde Skule, besökte sedan Valdemar Seier i Danmark och for sedan med en Norsk biskop till Rom, der han för att bota sitt brott fick vandra barfota mellan alla kyrkorna och dessutom gisslades framför de flesta hufvudkyrkorna, under de åskådandes stora ömkan, säger sagan. På återvägen dröjde han hos konung Håkan i Tönsberg och fick hans stora förtroende.

På det viset styrktes oppositionen mot Snorre, som knappast hade mod att i skarp strid förfäkta sitt herravälde. Han fick lemna sin bästa gård och lemnade till och med ön, för att uppehålla sig en tid hos hertig Skule, som vid afskedet skall hafva gifvit honom jarlsnamn. Konung Håkan var hans ovän. År 1238 vände Snorre åter till Island, ty hans farligaste motståndare, en broder och dennes son, den nyssnämnde Sturle, voro nu dödade.

Mördarne, Gissor och Kolben, voro Snorres svärsöner. Det oaktadt eggar Snorre en sin brorsson att utkräfva hämnd på dem. Men samtidigt får Gissor, som ock var Norsk jarl, bref från sin frände konung Håkan, der han beder honom taga Snorre till fånga och sända honom till Norge eller i nödfall döda honom. Gissor valde det senare och gjorde första anfallet mot sin svärfader vid allthinget, men då räddade denne sig in i Thingvallakyrkan. Snorre for från thinget hem till sin gård, trots försigtiga vänners afrådande. Han ämnade ej dröja der mer än helt kort. Ett varningsbref fick han, som kanske hade bestämt honom till större varsamhet, men det var skrifvet med så invecklade runor, att ej ens den lärde Snorre kunde tyda dem. Ovännerne kommo manstarka en natt, då Snorre redan hade lagt sig. Han skyndar upp och gömmer sig i en källare, der han snart uppdagades och dräptes. Det skedde år 1241, natten efter S:t Mauritii dag, den 22 September.

Snorres lefnad ger en fullständig spegelbild af den tidens lif, enskilda och borgerliga. Han är ingalunda en af de sämsta och jag vill hoppas att de funnos, som i charakterens värde öfvergingo honom. Slapphet i sederna, inbördes oenighet, begär efter hofvens och hofgunstens glans, ringakt för den frihet, fäderne egt och lemnat till arf åt kommande slägten, hejdlösa angrepp mot det under det personliga inflytandet vacklande statssystemet — sådana äro den tidens och dess mäns drag. Vi få dervid dock icke förgäta, att Snorre var en utmärkt häfdatecknare, en af verldens allrastörsta. Att samla minnena från förgångna tider var den tiden vanligt.