Hvarföre skulle jag än ytterligare uppehålla er vid detaljerna från denne den Isländska republikens sista dagar? De äro icke angenäma. Hufvudsumman måste jag dock meddela.

Konung Håkan fullföljde sin tidigare politik. Han använde den ena mot och efter den andra, allt eftersom hans planer fordrade. Stridigheterna mellan Snorres vänner och hans mördare fingo härigenom en politisk charakter, ehuru ingen af de stridande partimännen var hogad att längre rätta sig efter konungen än detta var förenligt med de egna intressena. Ej heller tilläto de båda partiernas hufvudmän, att någon annan uppstod att föra Norska konungens talan. Omsider slutades det dermed, att Snorres mördare kom till ön som Norsk jarl och fick öns invånare att rätta sig efter den nya ordningen, i synnerhet genom att förespegla dem en del förmoner. Det visade sig likväl inom kort, att dessa förmoner icke voro gifna af någon annan än Gissor sjelf. Sändebud från Norge framstälde konungens fordringar utan afdrag och större delen af öns befolkning underkastade sig, ehuru icke utan knot, Norges krona med förbehåll att få behålla egen lag och vissa andra förmoner. Tvenne år derefter, år 1264, var ön helt och hållen ett Norskt lydland. Detta styrdes sedermera af en ståthållare med tillhjelp af först en och sedan tvenne lagsagomän och några s. k. sysselmän, hvilkas antal efter behof förökades. Med bibehållande af laga former infördes en mängd förändringar, femtedomen afskaffades, annat omskapades, en ny lagbok, affattad efter Norska lagens grundsatser, infördes, men öfverklagades och ersattes af den s. k. Jonsboken, hvars hufvudsakliga del blifvit af lagsagomannen Jon utarbetad, mot slutet af trettonde århundradet.

Med året 1264 slutar Islands historia. Senare tiders tilldragelser äro ej för historikern af värde. Hade ej öns vulkaniska natur och nordliga läge så mycket af intresse att bjuda naturforskaren och vore icke allt vi kunna erhålla till belysning af sagorna och deras tid af så stor betydelse, skulle man nästan vara frestad att säga, att menskligheten i dess helhet hvarken vunne eller förlorade om ön fins qvar eller försjönke i vågorna.

Så försvann den Isländska republiken ur staternas antal. Dess upprinnelse var artificiel och dess lifskraft kunde derföre icke uthärda en täfling med de stater, som på fullt organiskt sätt utvecklat sig. Hade naturförhållandena varit bättre, hade ön kunnat förse sina invånare med allt eller med det förnämsta, de behöfde — ett af de vilkor, som framstäldes af Isländarna, då de lade sin ö under Norskt öfvervälde, var att åtminstone sex skepp skulle årligen utsändas till deras undsättning — hade statens lif sannolikt blifvit förlängdt, lagarna kanske längre bibehållit sin makt. På längden hade helt visst icke ens blidare yttre omständigheter kunnat bevara den Isländska staten.

Den försigtighet, som behöfves, när man från de Isländska förhållandena sluter sig till de öfriga Nordiska, är särskildt af nöden, när det är fråga om de statsrättsliga förhållandena. Med afseende på dem torde större skiljaktighet hafva förefunnits mellan Nordens tre hufvudländer än man varit villig att antaga, till en del derföre att man låtit de Isländska förhållandena alltför mycket vara måttstocken. Den skiljnad, som i politiskt hänseende fans mellan Island och Norden — vi hafve dervid att särskildt tänka på Sverige — är af rätt stor vigt, emedan de politiska förhållandena utöfvat inflytande på folkets charakter och på hela den följande utvecklingen.

I den gamla Nordiska statsförfattningen, Sveriges såväl som Norges, rådde ett mycket starkt demokratiskt element. Folket i de olika kretsar, hvari det var fördeladt, hade stora naturliga rättigheter och förmådde gent emot sina höfdingar utöfva ett afgörande inflytande på de allmänna angelägenheterna. Men folket var icke den enda statsmakten, konungen var den andra.

Konungarne nöjde sig icke alltid med det inflytande, den makt, de hade; strängt och bestämdt formulerad är för öfrigt aldrig hos ett naturfolk någondera statsmaktens myndighet och derigenom är det ganska lätt för ena parten att öfverskrida det som borde vara eller i den andra partens ögon är den rätta gränsen. Uti Norge isynnerhet utvidgades konungamakten betydligt. Och just i opposition mot denna konungamakt, sådan den handhafdes af Harald hårfager, företogos utflyttningarna till Island, och samma tänkesätt, som låg till grund för dessa, bestämde äfven lagstiftningen. Island blef en republik, behöll blott den ena af hemlandets statsmakter. Man vann derigenom visserligen frihet från det öfvervåld, konung Harald ville utöfva, men man betryggade ingalunda sin framtid, ty svårare faror hotade från annat håll. Vi hafva sett, huruledes ur den likartade massan af Isländska bönder uppreste sig den ene stormannen efter den andra, somlige beklädde med godevärdighet, andre icke, och vunno understundom ett ganska stort inflytande. Men det fans intet som gaf helgd åt detta stora inflytande. Alle kunde icke vara nöjde med detta och så uppreste sig vid sidan af den gamla och mot denna en ny storhet. Strid och åter strid i oändlighet blef följden häraf.

I hemlandet funnos fortfarande de båda statsmakterna. I Sverige hade ingen envåldsherskare uppträdt med en Harald hårfagers bestämda gry och högtflygande planer. Men det forna patriarchaliskt enkla och fredliga förhållandet mellan konung och folk var försvunnet. Vi se det af det märkvärdiga thinget, der lagman Thorgny uppträdde och förde folkets talan, kraftfullt, till och med hotande mot konungen. Vi se en frukt af skilsmessan deruti, att i hvart landskap, som den tiden var nästan så godt som en stat, funnos jemte hvarandra tvenne män, som representerade den ene konungen, den andre folket, jarlen nämligen och lagmannen. Man kände tydligt, att hvardera statsmakten behöfdes, men att maktens omfång måste bestämmas och öfvervakas.

Den inbördes afundsjuka, som på sådant sätt uppstod, känslan af åtskiljnad, som under dessa förhållanden icke kunde uteblifva, måste medföra förvecklingar, dessa blefvo af stor vigt — ur dem utbildade sig ett nytt statsskick, under hvars tid Sverige närmare berördes af den anda, som genomgick den Europeiska medeltiden. Det fans stormän i Sverige, men desse slöto sig snart till konungen, alldeles som Islands stormän till sist gjorde. Konungamakten steg härigenom till en början, men stormännen sörjde snart för, att icke dess makt blef alltför stor, de gjorde sin så mycket större.