Det ligger icke inom omfånget för mitt nuvarande ämne att tala om den så uppvuxna aristokratien, dess charakter och syften. Hurudana dessa än voro, torde Sverige, lika litet som andra land i Europa, kunnat komma ifrån att genomgå sin aristokratiska period. Jag är viss derpå, att under början af det tidehvarf, med hvilket vi varit sysselsatte, förorsakade aristokratiens tillväxt och de omständigheter, som lågo till grund derför, att förhållandena i Sverige voro något ljusare än på Island.

Misstroendet mot konungarna och den omständigheten, att stormännen afgjordt stälde sig på deras sida, förlänade i väsentlig mon en politisk färg åt stridigheterna. Målet blef derigenom högre, det blef ej lika mycket som på Island strider för egen och mot en annans mer enskilda vinning. Det var visserligen långt ifrån, att vårt land under hedendomens dagar eller under den tid, då den gamla författningen, om vi frånse de allranödvändigaste ändringarna, bibehöll sig, d. v. s. intill år 1250, saknade dessa enskilda fejder, men de politiska torde hafva icke så litet dragit sinnena ifrån dem och kampen för eller mot en idé torde icke hafva medfört så mycken och elakartad vildhet, som den rent sjelfviska striden.

Sturlungatiden, Islands sista, företer den icke angenäma bilden af ett samhälle som går under. En sådan tafla saknar aldrig mörka färger. Det oaktadt är detta tidehvarf den Isländska litteraturens blomstringsålder. Den rika, herrliga sagolitteraturen visar, att de sorgliga yttre företeelserna icke voro tecken till ett fullständigt förfall, sådant som t. ex. Romarväldets var inemot midten af vår tideräknings första årtusende. Det är verkligen förunderligt att se, hur Snorre midt under alla de ofta småaktiga och vanligen egennyttiga strider, som upptogo hans bästa år, hann skapa sitt stora historiska verk, hur han hade ro, icke blott yttre, utan verkligen inre ro att göra deraf mer än en krönika — en dylik skrapar man temligen lätt ihop på lediga stunder — ett klassiskt mästerverk af första ordningen, som gifvit hans namn en odödlighet, hvilken hans tvetydiga politik, hans egennytta och svaghet icke kunna utplåna. Dessa så himmelsvidt skiljda yttringar af hans ande gifva honom en gåtlik charakter, som knappast tillfyllest förklaras med de materialier, vi ega.

10.
Sagorna.

Are vise eller frode var den förste, som skref Islands historia, tecknande de vigtigaste tilldragelserna på ön. Hans Islänningabok är ännu i behåll och begynnes så: “Islänningaboken skref jag först för våra biskopar Thorlak och Kettil och visade honom för dessa två och för presten Sämund. Men eftersom de funno för godt att hafva eller tillöka skref jag detta och tillade det, som sedan vard mig kunnigt. Om något är orätt, bör man hellre taga det som befinnes vara sannare.“ Hans bok handlar om de vigtigaste tilldragelserna på ön, hvilka jag alla, utom en, i det föregående omnämnt eller antydt — om landnamsmännen, lagarnas införande, allthingets sättande, tideräkningen — det gjordes år 970 en förändring i det dessförinnan brukliga sättet att beräkna åren — om fjerdingsindelningen, Grönlands bebyggande, christendomens införande, de utländska biskoparne och de två första infödda, Isleif och Gissor. Han slutar med året 1120. “Här slutar denna bok“, heter det. Dock tilläggas sedan tvenne slägttaflor, den ena för de begge biskoparna, den andra begynner med Yngve Tyrkjakonung och går genom Ynglingaättens leder allt längre framåt, flyttar med landnamsmannen Olof feilan öfver till Island och slutar så: “den trettiosjette mannen är Gelle, fader till Thorkel, Brand och Thorgils, min fader, men jag heter Are.“ Vi se häraf, att Are var en högättad man och att hans arbete författades ungefär 250 år efter det Island började bebyggas.

Men den Isländska litteraturen sprang icke då upp som af intet, utan alla förberedelser. Allt menskligt kan man, med större eller mindre framgång, följa närmare dess upprinnelser, såvida icke dessa ligga gömda alltför långt in i den tidigaste fornålderns gråa, färglösa töcken. Under den hedniska tiden hade gudaläran fått sitt uttryck i bestämda sånger — den poetiska formen ligger folken i deras äldsta tid så nära — man hade dessutom berättelser om forntidens tilldragelser i Norden, ehuru af dem icke mycket äkta bevarats; samtidens och, ju längre den Isländska historien fortgick, de närmast förgångna slägtenas bedrifter gåfvo ämnen till många berättelser. En erfaren man förtäljde för en vän eller för en lyssnande folkskara de händelser, han upplefvat, och en sådan berättelse, vare sig man fått den från gerningsmannen sjelf eller från dem, som på ett eller annat sätt stodo honom nära, fortplantades sedan från man till man, från slägte till slägte. Särskildt om visor voro inblandade i berättelsen — rätt månge af Isländarna voro skalder — bevarades allt uti friskare minne. Man hade visserligen en möjlighet att redan då, när händelserna timade, genom upptecknande bevara dem åt efterverlden. Så t. ex. ristade Egil genast med runor sitt sorgeqväde öfver sonen, men detta var ganska besvärligt, de rätliniga runorna och de hårda träskifvorna underlättade icke. Något allmännare upptecknande kom derföre icke i fråga, förr än med christendomen kommit kännedom om det i det öfriga Europa vanliga skrifsättet, att med stylus och bläck rista orden på pergament. Dock var ej heller detta hvar mans verk. Pergamentet var en dyrbar vara och det drog icke liten tid att pränta bokstaf efter bokstaf, rad efter rad. Så länge skrifsättet är sådant, måste det bidraga till att göra språket stelt. Äfven detta förutan tänker ett folk, som nyss blifvit författande, mest uti korta afbrutna meningar. Ledigheten i stil i det senare ordets dubbelbemärkelse inträder först senare. Det är derföre helt naturligt, att det dröjde så länge innan Island fick en verklig d. v. s. skrifven litteratur. Ej heller kunna vi vänta, att nya fynd skola uppenbara en tidigare begynnelse. Hela forntiden är ense derom, att Ares bok är den första. Uti inledningen till en utförligare redaktion af Olof den heliges saga heter det: “Det dröjde mer än 200 år, efter storhundrade räknade“, d. v. s. mer än 240 år, “efter Islands bebyggande, innan folket der började skrifva sagor.“

Men när början var gjord, synes begäret att fortsätta hafva varit synnerligen stort. Den ena sagan upptecknades efter den andra, någon gång gällande hela landet, vanligen en enskild slägt eller en viss trakts invånare, till sist skref man äfven främmande länders historia. Af hvem det gjordes, vet man i allmänhet icke och man torde göra bättre uti att uppgifva de så vanliga försöken att tillerkänna en saga åt en viss författare. Dessa försök frambringa oftast ej mer än lösa hugskott. Understundom hade nedskrifvaren icke mycken möda af sitt företag, nämligen då han hade till grundämne för berättelsen en mängd visor, i hvilket fall han oftast ej behöfde göra mer än att på prosa återgifva deras innehåll samt i korthet förtälja anledningen till dem och de följder, som de möjligen framkallat. I andra tillfällen åter, äfven om det förnämsta af sagan var genom traditionen bevaradt, berodde mycket på nedskrifvarens personlighet — det blef då ett verkligt författarearbete.

Jemför man Ares historia och t. ex. Njåls-sagan, finner man hos dessa båda arbeten ett ganska skiljaktigt författarskap. Ares arbete är chrönikeartadt, stelt och styft, det förråder, att man den tiden icke var van vid språkets behandling. Njåls-sagan deremot förråder ett stort mästareskap öfver språket och en själsbildning, som icke nöjer och icke behöfver nöja sig med chrönikeskrifvarens torra upprepande — hon är ett konstverk! Vi kunna vara förvissade derom, att denna skiljaktighet antyder en betydligt olika nedskrifningstid, så mycket hellre, som den svagare författaren Are, enligt alla vederhäftiga vitnens intyg, stod på höjden af sin tids bildning. När inföll denna den Isländska litteraturens blomstringstid? Hvilka af sagorna antyda fortskridandet mot höjdpunkten, hvilka åter beteckna sjunkandet?