När man i Sverige började under 1600-talet med berömlig ifver studera den Isländska litteraturen, samlade manuskripter och sörjde för deras offentliggörande, råkade man rätt illa ut med sitt val. Jag vågar icke afgöra huruvida man tagit tillräcklig kännedom om sagornas art i allmänhet och derefter gjorde sitt val, eller om det var en s. k. händelse, som gjorde att Verelius, Rudbeck, deras vänner och själsfränder fingo i händerna de mest vidunderliga, de mest otillförlitliga af alla sagorna, Götreks och Rolfs, Hervars, Herröds och Boses, Arvar-Odds o. d. — idel sagor, som vi med den kännedom, vi på andra håll vunnit om det forntida lifvet i Norden och våra äldsta historiska förhållanden, finna vara verk från en jemförelsevis ung tid, då man hvarken rätt förstod eller rätt mindes forntiden. Så mycket större fröjd fick man af dessa sagor, som de hafva mycket att bestyra med Sverige, under det de äkta Isländska sagorna icke annat än i förbigående beröra våra fäders land. Ja, man var så nöjd med dessa sagor att man under samma sjuttonde århundrade till och med tillverkade en Isländsk saga i samma stil.
Dessa ohistoriska, mythiska eller fornålderssagor författades, har man funnit, i synnerhet på 1300-talet. Ju mer tiden skred, dess mer tilltog smaken för dylik torftig läsning. Från 1400-talet har man en synnerligen stor mängd riddaresagor och legender, svaga och pjunkiga, under det manuskripter af de gamla sagorna äro från samma tid högst få. Under början af 1500-talet inskränkte man den litterära alstringen nästan uteslutande till förfärdigande af religiösa sånger och rimmade omarbetningar af riddaresagorna. Vid århundradets midt infördes reformationen på ön och med den en helt ny litteratur. Man glömde då så fullkomligt de Isländska sagorna och de minnen de förvara, att den man, som återupplifvade bekantskapen med Islands forntid — han hette Arngrim Jonsson och dog år 1648 — aldrig såg Ares bok, aldrig hörde talas om Snorre Sturlesons och hans mäktiga fränders saga.
Före allt detta måste således affattandet af de äkta, gamla Isländska sagorna ligga. När öns litteratur stod högst, är lätt att säga, ty intet af dess alster öfverträffar Snorre Sturlesons konungasagor. Snorre dog 1241 och man har skäl att tro, att hans sagor författades något efter år 1220. Till den och till den närmaste tiden, intill år 1260 ungefär, har man att föra nedskrifvandet af de yppersta sagorna. Denna skiljaktighet inom Sturlungatiden mellan det politiska virrvarret och uselheten och å den andra sidan den litterära odlingens rika, herrliga blomstring är ett i alla afseenden märkligt factum. Kontrasten förlorar visserligen i skärpa, om man, som mången gjort, låter dem, som fästade sagorna på pergamentet, vara föga mer än skrifvare och ingalunda värda den glans, ett sådant författareskap skulle gifva; man har till och med sagt något sådant om Snorre Sturleson. Men dels var redan den kärleksfulla tanken på det förflutna ett vackert drag, dels är det icke tänkbart att den mundliga traditionen skulle åt nedskrifvaren öfverlemna sådana mästerverk, som flera af sagorna äro.
Huru väl är t. ex. Njåls-sagan uppstäld! Uti inledningskapitlet införes hos oss den lagkloke Mård giga och derefter bröderna Höskuld och Rut. Vi inbjudas till ett gästabud hos Höskuld. Hallgerd, då en liten flicka, springer på golfvet och leker. Fadren ropar henne till sig, kysser henne och frågar sedan brodren, om hon icke syntes honom fager. “Jo alltför mycket“, svarade den vise Rut, “men jag vet icke, hvarifrån tjufögon kommit i vår slägt.“ Man förgäter icke så lätt dessa ord, när man finner, hur Hallgerd vållar sina mäns död, stridigheterna med Njåls hustru och söner, dessas sorgliga dåd och till sist Njåls innebrännande. Ett är det att framställa händelserna sådana, som de tilldragit sig, och är detta troget gjordt, kan åtminstone efterverlden utfinna de ledande krafterna och fälla en rätt dom. Ett annat är det, när man, utan att i minsta mon bryta mot sanningens kraf, särskildt framhåller de betecknande omständigheterna, utpekar det som verkar genom tiderna. Den det gör — i fall han gör det väl — visar sig vara en herre öfver den tid, han skildrar, visar sig ega förfarenhet af ett menniskohjerta och dess art, vara vuxen att urskilja orsak och verkan. Sådan är Njåls-sagan, att man icke kan antaga annat än att bakom henne står en författare i ordets fulla bemärkelse. Hvad hette han? Det är sant, det vet man icke. Men detta visar, att litterära förtjenster och den sinnets adel, som förutsättes, om denna förtjenst är sann, icke voro så sällsporda på Island, att deras innehafvare utbasunades af ryktet till verldens fyra hörn.
När man har Snorres konungasagor eller Heimskringla och Njåls-sagan till utgångspunkt, är det icke synnerligen svårt att bestämma, hvilka andra sagor höra till samma period. Man kan dervid låta sig med temligen stor säkerhet bestämmas af sagornas egen charakter, ledigheten i språket, det storartade och gedigna i skildringarna af lifvet, det enkla, friska, hårda lifvet i all dess ursprunglighet. Sådan är t. ex. en annan af de sagor, åt hvilka vi egnat större uppmärksamhet, sagan om Egil Skallegrimson.
Att afgöra, hvilka sagor höra till äldre eller yngre skiften, är i allmänhet icke lätt. Det är tydligt att den fortskridande utvecklingen i dess lägre stadier och sjunkandet från den en gång hunna höjdpunkten böra kunna vara hvarandra temligen lika. Då beror det blott derpå, om man kan skilja de ofullkomligheter, som vållas af ännu icke öfvervunna svårigheter, från de brister, i hvilka man spårar en slappad förmåga. I vissa fall är det möjligt att utan andra hjelpmedel endast från de inre vitnesbörden sluta till den tidigare och senare åldern. Sålunda ser man lätt att t. ex. Vatnsdæla-Saga, hvilken jag förut omnämnt, är från en tid, som är yngre än den Isländska litteraturens guldålder. De understundom svaga, vidtsväfvande teckningarne, striden med röfvaren, som ensam slagit sig ned i skogarna mellan Norge och Sverige och gör allmänna farleden osäker och som till på köpet säger, att det var sed för mäktiga mäns söner, att så samla sig rikedom, ehuru han på samma gång medger att hans yrke icke var godt — detta allt och mycket mer förråder en stark frändskap till de under 1300-talet så mycket omtyckta vidunderliga röfvarehistorierna; ja sjelfva ordet röfvare, som förekommer i sagan, är af yngre ursprung än den klassiska Isländskan.
Att endast efter inre grunder afgöra frågan om en sagas ålder, är naturligtvis icke alltid möjligt. Närmast till hands, om vi vilja tänka på de yttre vitnesbörden, synes det väl ligga att låta handskriften bestämma åldern, men då man ingalunda vet, huruvida det äldsta manuskript, man nu eger, verkligen är det ursprungliga eller en afskrift, mer eller mindre ung, får man på detta sätt ej veta mer än den ena tidsgränsen, den nämligen, efter hvilken sagan icke kan vara författad. Bestämdare vinkar får man, när sagoförfattaren antyder eller åberopar sin tids förhållanden, såsom när det i en saga talas om de vid nedskrifningstiden öfliga thingförhållandena och dessa uppenbarligen äro den Isländska republikens — sagan är således i det fallet skrifven före år 1262 — eller när det i sagan om den fredlösa Grette heter, att ett spjut, hvarom sagan talar, hittades i en mosse under lagsagomannen Sturle Thordssons senaste dagar, och man vet att denne, en af Islands märkligare och för dess litteratur vigtigaste män afled år 1284, är dermed den sagans ålder ganska nära bestämd. Men äfven härvid måste man iakttaga stor försigtighet, förr än man fäller sitt domslut, i synnerhet om en dylik tidsbestämning står utan närmare sammanhang med den föregående eller efterföljande berättelsen, ty det har visat sig, att mången gång plägade man i kanten af ett manuskript inskrifva dylika förklarande tillägg eller anmärkningar, hvilka derefter af en senare afskrifvare blifvit inryckta i sjelfva texten. Understundom kan man vid behandlingen af denna fråga få någon hjelp deraf, att en saga citerar en annan. Det är likväl möjligt, att ett sådant citat icke afser just den skrifna redaktion, som vi hafva i behåll, utan måhända en äldre, ja kanske till och med endast den mundliga sagan.
Jag ämnar icke gå vidlyftigare in härpå. Det är tillräckligt att hafva påpekat hjelpmedlen och svårigheterna. Islands litteratur har ännu icke fått sin historia fullständigt och väl skrifven. Det förnämsta arbetet är ännu Dansken P. E. Müllers från början af detta århundradet, hvarjemte Dansken N. M. Petersen m. fl. gifvit goda bidrag. Det har icke förr än under den senaste tiden blifvit möjligt att skrifva en dylik historia. Sålänge man såg sig för kännedomen om Nordens forntid nästan uteslutande hänvisad till de Isländska sagorna, kunde man icke gent emot dem intaga en ställning nog sjelfständig, för att kunna fördomsfritt pröfva dem. Nu har man genom resultaterna af fornsaksstudiet fått en icke obetydlig kännedom om vår forntid, oberoende af Isländarnas sagor, hvarjemte pröfvoförmågan skärpes, ju mer hon användes, så att nu bör denna kännbara lucka kunna fyllas.
Hon är så mycket känbarare, denna lucka, som den Isländska litteraturen är en af den menskliga bildningens märkligaste och vackraste företeelser. Jag vill nu till sist fästa uppmärksamheten derpå. Derigenom sprides ljus öfver Nordbons charakter och ett ljus, som icke är mer än rättvist.
När Nordens folk träda fullt inom historiens område, hafva de beslägtade folken i södern redan hunnit långt uti utveckling. Under det den klassiska Romerska verlden med hvar dag vitnade tydligare om det kring sig gripande förderfvet, kommo Germanerne att aflösa de gamla folken såsom bärare af den menskliga odlingens högsta utveckling, de kommo icke på en gång, utan småningom, som våg efter våg slår upp emot stranden, de trädde icke alla lika nära, utan stodo i närmare eller fjermare beröring med de fordom verldsbeherrskande Romarna. De förstkommande, Gotarne, trädde Romarväsendet för nära, de uppgåfvo till sist sin nationalitet och äro försvunna ur de lefvande folkens krets. Andra visste att bättre bevara sin sjelfständighet, under det de på större afstånd upptogo det döende Romarrikets arf åt efterträdarna; de lyckades derigenom lägga grunden till en ny tid. Detta gäller förnämligast Frankerna, som med sig förenade de kringboende frändefolken och meddelade dem den nya bildningen. Tvenne Frankiska riken hade blomstrat och sjunkit, Merovingernas och Carolingernas, ett Tyskt rike, Ottonernas, hade derefter blifvit verldsvälde och anknutit nya förbindelser med den gamla tiden, genom träget studium af dess litterära skatter, derefter hade åter en förfallets tid inträdt vid det första christna årtusendets slut och ur den bittra nöd, som då hemsökte folken, hade själarne närmare slutit sig till religionen och Roms kyrka fick trycka prägeln på allt. Den religiösa hänförelsen gaf färg och namn åt den underbara korstågsperioden, då de otaliga äfventyren, den vidgade verldskunskapen, beröringen med östern i sammanhang med den tidigare, på klassisk grund uppvuxna odlingen framkallade en rik blomstring inom det litterära området. Och korstågsperioden närmade sig redan mot sitt slut, då den Isländska litteraturen nådde sin blomstringsålder.