Vill man tala om samtidighet och på grund deraf anställa jemförelse, behöfver man icke hålla sig strängt efter årtalen. Den gradvisa utveckling, som jag nyss påpekat, gör, att det ena folket senare genomlöper ett utvecklingens skifte, som ett annat närbeslägtadt folk tidigare gjort ifrån sig. Den period inom den Svenska statsförfattningens historia, som afslutas år 1250, slutades för Anglosachsarna år 1066 och för Frankerna, kan man säga, redan 752. Vill man söka jemförelse med och förklaring af våra statsrättsliga förhållanden under Sverkerska och Erikska ätternas tid, hafva vi således att söka den icke vid pass år 1200 eller 1250, utan vida tidigare. Sammalunda vore vi berättigade att söka jemförelse med den Isländska litteratur, som blomstrade mellan åren 1220 och 1260, icke vid samma tid, utan vida tidigare. Men denna bästa Isländska litteratur är sådan, att vi kunna försmå denna rättighet. Jag vill jemföra henne med den sydeuropeiska litteraturen mellan åren 1220 och 1260.

Den Isländska poesien från denna tid och den föregående är ingalunda alltid god. Den hade blifvit konstlad, öfverlastad med gåtolika talesätt och bilder, af hvilka visserligen flera äro ganska vackra, men det hela blir oftast torftigt och oskönt[15]. All Isländsk poesi var dock icke sådan. Jag har i det föregående meddelat prof på de bästa slagen och det är naturligtvis efter dem vi skola bedöma, hur långt Isländarne i detta afseende kunde gå i fulländning. Det kan visserligen icke falla mig in att bestrida t. ex. den provençalska poesien dess soliga färgprakt, dess fina innehåll, dess stora formfulländning, som lemnar den Isländska sångmöns alster långt efter sig. Men derjemte var denna söderns poesi vek, alltid kretsande kring kärleken som thema, ofta kring en kärlek af den mest öfverfina, onaturliga art. Något verkligt stort frambragte icke den Provençalska trubaduren eller Nordfrankrikes truver. Jag talar här icke om det enas eller andras esthetiska värde, men det synes mig som skulle den storartade hållningen, den kraftige anden i Islands bästa poetiska alster vitna vida fördelaktigare om det folk, bland hvilket denna poesi blomstrade. Skillnaden mellan nordisk och sydländsk bildning finner man lättast, om man betraktar de stora sånger öfver gamla hedniska ämnen, som diktades i Tyskland, sången om Niflungarna vid midten och Gudrun i slutet af det tolfte århundradet, således något före den bästa tiden på Island. Dessa tvenne sånger hafva en helt annan charakter. Sigurd är en riddare och Gudrun är en riddardam. Dessa sånger ega visst på sina ställen stor poetisk skönhet, men de äro icke fria från riddarhistoriernas vidlyftigheter och öfverdrifter, som våra hjeltesånger och Islands klassiska litteratur sakna.

Men det är hufvudsakligen med den Isländska historieskrifningen, i synnerhet den, som gälde slägterna på ön, jag förut sysselsatt mig. Från denna tid hafva vi i Frankrike tvenne stora häfdatecknare, hvilkas olika charakter är af rätt stort intresse. Så mycket hellre håller jag mig här till historieskrifningen, som ett folk måste hafva gått icke så litet framåt, för att kunna skrifva sin historia.

Den Isländska sagan är fullkomligt objektiv, framställer lifvet sådant det var, händelser och personer sådana de förekommo, utan att någonsin tillåta författarens personliga tycke eller åsigter uttala sig. Tolfhundratalets Isländska författare voro knappast vuxne att sätta sig till domare öfver händelserna, de skildrade.

Geoffroy de Villhardouin, marskalk af Champagne, dog inemot år 1213; hans lefnadstid och hans stora verk, en skildring af det Latinska kejsardömet år 1204, hvarvid han sjelf var mycket verksam, falla således något före den tid, med hvilken vi sysselsätta oss. Mot slutet af denna lefde och skref konung Ludvig den heliges ädle medkämpe och häfdatecknare Joinville, som afled först år 1317.

I Joinvilles arbete är det subjektiva elementet fullt utprägladt. Han säger hvad som händt och säger det makalöst väl, men derjemte förtäljer han ständigt hvad han sjelf tänker och tycker. Vi minnas, hur Gunnar från Lidarända, när han red ned till skeppet för att lemna Island, kom att se upp till sin gård och hvad han då sade. Ett likartadt drag förekommer hos Joinville, som visar den charakteristiska skiljnaden mellan hans författareskap och Njåls-sagans författares. “Och så när jag färdades från Bleicourt,“ heter det, “till Saint-Urbain, vågade jag aldrig vända mitt ansigte mot Joinville (slottet) befarande att min saknad skulle blifva för stor och att mitt hjerta skulle blifva vekt deröfver att jag lemnade mina två barn och mitt vackra slott Joinville, som jag hade mycket kärt.“

Joinvilles ståndpunkt är något högre än den Isländska häfdateckningens. Deremot finna vi större likhet med Villhardouin. Hans framställning är nästan rent objektiv, endast ett och annat utrop, en och annan liten förberedelse antyder författarens tillvaro. Han låter händelserna träda fram för läsaren, men han vet ock att gruppera dem.

Ställa vi då tillsammans hans verk och t. ex. Njåls-sagan, kunna vi icke undgå att tänka derpå, att den Franske författaren lefde i ett land, som i sju sekler varit christet, midt i ett samhälle, som för sin tillvaro och sin charakter hade att tacka såväl folkets friska Germanska nationalitet som arfvet af den rika Romerska odlingen, i en tid, då för öfrigt andra inflytanden af bildande art gjorde sig gällande, då den Arabiska kulturen bland annat, fin och belefvad, började inverka på södra Europas folk. Deremot — Njåls-sagans författare lefde, då Island hade varit christet kanske i 250 år, hos ett folk, hvars kultur var nästan fullständigt inhemsk och sjelfständig. Hans saga är ett alster af Isländsk nationalitet, Villhardouins och hans samtidas arbeten frukter af Frankisk och Romersk natur, af många århundradens förberedande arbete.

Väger man detta mot hvartannat, torde det vara allom klart, hur högt den Isländska historieskrifningen står och på samma gång, hur storartadt det Isländska folket var i afseende på anlag och charakter.