Jag slutar dessa föreläsningar med en önskan, att jag må hafva kunnat gifva de många, som behagat åhöra min framställning, en föreställning om det forntida lifvet på Island eller åtminstone hafva väckt intresse derför och i allmänhet för Nordens forntid. Det vore mig kärt, om så vore, ty det man sjelf är fästad vid, vill man gerna, att andra skola sätta värde uppå.
Bekantskapen med den Isländska forntiden har icke allenast det psychologiska och ethiska intresse, som bekantskapen med hvilket folk eller hvilken tid som helst. Dock är ju redan denna sida af det historiska studiet af oberäknelig vigt, ty i folkens lif uppenbarar sig en ande lik den enskilda menniskans, ehuru inom ett högre område, mer storartad i alla sina yttringar och derför i vissa afseenden lättare att lära känna.
Islands historia har för oss ett annat, ett vida närmare intresse. Äfven om det var icke så litet i Isländarnas historia och samhällsförfattning, som icke var fullt lika med det, som fans uti den landfasta Norden, folkets charakter var i grunden densamma. De underrättelser, vi ega om våra fäders dagar, äro så få, att vi må skatta oss lyckliga att genom kännedomen om de med oss närbeslägtade Isländarna lära känna den kraft, den storartade själens adel, som fans hos Nordens folk, hos våra fäder, äfven om derjemte uppenbarade sig charaktersdrag, som icke voro goda.
Hvad är glädjen eller nyttan dermed? Kunna vi icke nöja oss med det vi hafva, med allt det myckna, som det närvarande gifver och visar oss? Hafva vi tid att draga någon den minsta tanke från stundens intressen, dess äflan, för att låta honom hvila vid längesedan gångna dagars lif? Vi måste taga oss tid dertill, såvida vi icke vilja blifva en kastboll för dagens vindkast. Vilja vi gent emot de pligter, som föreligga oss, intaga en bestämd och sjelfständig hållning, måste vi gå tillbaka till de gångna tider, för att få veta, hvad vi äro, hvilket arf vi fått att förvalta. Ur det förflutna är det som framtiden utvecklar sig, men hur denna utveckling sker, det beror — på oss.
FOTNOTER
[1] Uti Fylket Fjalir.
[2] Deras historia förtäljes dels i Landnáma (berättelsen om utflyttningarna till Island), dels i Flóamannasagan. I allt vigtigare öfverensstämma berättelserna.
[3] Femininet sul (sula) finnes i Svenska dialekter liksom i isländskan (súl, súla). Det torde vara skäl att upptaga det i riksspråket, särskildt som det skulle kunna liksom tyskans Säule användas som konstterm i stället för det osvenska kolonn. Vid medlet af förra århundradet fanns det icke mer än tvenne Isländska hus, som egde högsätessulerna i behåll.