— Jag tror, säger berättaren, att hon dog — av skam.
[CHAPMANS MORMOR.]
Chapman är vår tax. Men han är ingen märkvärdig tax utom det att han har ett spaderess under svansen, men det har ju alla äkta taxar. Det är så att säga deras adelsmärke. Men han är en fin och väluppfostrad tax. Och han är också en god jakthund, ehuru vi ha så få tillfällen att använda honom till det. Det finns så få vilda djur i den stadsdel där vi bo. Men på landet har han jagat både hare och räv och en gång ute i skärgården har man gått med honom på älg och det gick bra.
Ingen har egentligen fäst sig vid Chapman. Han hör ju till familjen, men han är inte märkvärdigare än de andra — utom det där med spaderesset förstås.
Men så en dag händer det något som gör Chapman med ett slag till något alldeles särskilt märkvärdigt.
Det kommer en ung fru på besök och då hon får se Chapman säger hon:
— Å, är det han! Tänk, jag kände hans mor.
Ingen av oss har tänkt på Chapmans mor. Vi ha inte ens vetat att han haft en mor.
— Det var en mycket fin tax, säger den unga frun. Hon var alldeles brun över hela kroppen. Hon tillhörde greve Lewenhaupt. Ni känna väl Lewenhaupts taxar?