— Häll ett ämbar vatten över henne! skrek jag själv. Det lugnar!
Bromsen surrade och damen började nu gno runt i rummet. Alla veko undan för henne. Högt ropade hon:
— Jag känner honom! Jag känner honom!
Plötsligt stannade hon och stod alldeles stilla. Bromsen surrade icke längre. Ögonen fingo ett undrande, frågande uttryck, hon drog en lång djup suck och så föll hon pladask i golvet.
Jag gick ut på verandan. Nedanför låg viken blek och stilla. Jag tände en cigarr och njöt av naturens stora stillhet. Då kom en ensam man uppför trappan till verandan. Han bar en strut i handen. Det var stalldrängen. Han stannade mitt framför mig och sade så högt, att det hördes genom hela huset:
— Här har jag en ny broms, men den får herrn ge 3 kronor för, för den är dubbelt så stor som den andra.
Jag låg i en sjöbod den natten och på morgonen for jag till stan. Drängen stod på bryggan, då båten lade ut, och skrek:
— Ska vi säja två och femti? Sista pris! Med låda till! Ett för allt! De ä gott pris!
Då skådespelaren slutat sin berättelse och sjunkit ned i stolen, säger någon:
— Hur gick det med den gamla damen?