Jag var ensam, ensam med bromsen. Jag tog fram lådan, som jag satt under en byrå, och öppnade den helt försiktigt. Bromsen levde och surrade. Ssss — sss — tssss — tssss.
Så kom middagen, och de timmar som nu följde skall jag aldrig glömma.
Där sutto vid småborden alla de celebra personligheterna. Där var den förnäma konsulinnan och hennes två döttrar. Där var revisorn med sin fru och unge son, som flirtade med fröken Nilsson, som såg ut som en manikurist om naglarna — och där var också min dam, hon med anjovisen. Hon gick tvärs över golvet för att hämta en tallrik. Jag hade väntat på detta ögonblick. Jag stod bredvid henne, tappade min servett, böjde mig ned, tog servetten och släppte samtidigt ut bromsen innanför kvinnans kjolkant. Det hela gick lika fort, som en motor tänder om den är bra.
Så dröjde det ett ögonblick och så skar ett fasans skri genom luften. Den gamla damen stod med armarna rätt upp i vädret, bromsen surrade — sssssss — en allmän panik bröt ut — ssssssss — man sprang upp från borden — sssssss — man ropade om varandra och över alla hördes den ensamma gamla damens gälla röst:
— Ett djur är på mig!!! Ett djur är på mig!!!
Revisorn som varit med då ett fartyg var nära att förlisa, ställde sig på en stol och ropade:
— Lugn! Lugn! För ut kvinnor och barn! Ssssssss!
Konsulinnan fördes ut av kandidaten och fröken Nilsson skrek:
— Ni ska få se, att det är en huggorm! Ni ska få se, att det är den jag mötte i torsdags åtta dar! Han såg förskräcklig ut.
Ssssssss!