— Har så, sade Karlsson. Har så i lådan som det skulle vara.
— Är han stor och stark?
— Det är den bästa och största broms jag sett sedan 1892, men den sommarn var också varmare än den här. Den bromsen, som jag såg 1892, slog sig en gång ned på en häst så att han, hästen, blev svankryggig. Den här bromsen har jag följt med ända sedan i våras. Han är liksom en bekant till mig och jag skiljes icke gärna ifrån honom.
— Hur mycket kostar han, sade jag.
— Eftersom det ännu icke är något maximipris på bromsar, så säjer vi väl en och femti, sade Karlsson och räckte mig en tändstickslåda.
— Är han bunden, sade jag.
— Nej, det är han inte, men jag andades på honom i morse, så han är nog liksom lite bedövad.
Jag tog lådan, betalade Karlsson, som stod länge i stalldörren och såg efter mig, då jag gick. Det var som om han haft svårt att skiljas från bromsen.
Jag gick upp på mitt rum. Fönstret stod öppet, men icke en fläkt rörde sig. Luften var ljum och stilla. Jag tog upp tändstickslådan, stack några små hål på dess övre sida, för att djuret skulle kunna andas, och därpå gick jag till sängs.
Dagen därpå var en vacker och solvarm dag. Termometern visade över 30 grader och alla pensionatets gäster gingo strax efter frukosten för att bada.