Jag låg vaken den natten och tänkte på hämnd, som varje verklig man gör, som får en anjovis på sina vita flanellbyxor.
På morgonen gick jag ut i stallet. Där stodo många tama djur, som viftade sina svansar och stampade i sina spiltor. En dräng gick omkring med en spade och skovlade föda åt de goda djuren. Han var en man med ett allvarligt utseende. Då han såg mig komma, hälsade han vänligt god morgon och jag sade:
— Hur står det till med Karlsson i dag? Jag hade nämligen hört, att han varit i staden några dagar förut.
Drängen svarade: — Tack, gott! och jag tillade omedelbart:
— Kan Karlsson skaffa mig en broms?
— Skall han vara levande? sade Karlsson.
— Ja, sade jag, och han skall ligga i en tom tändsticksask.
— Titta in i kväll, sade Karlsson. Och fortsatte sitt arbete med den stora skoveln.
På kvällen tittade jag in till Karlsson. Det var en vacker, stilla juliafton, sjön låg nästan blank och ekorrarna hoppade muntert från gren till gren och så vidare.
— Har Karlsson bromsen? sade jag.