Han reste sig och svarade:
— Nej, nej, på inga villkor — jag vill det inte — det vore ju att tvivla på försynen! Och det gör jag inte.
Klockan var åtta och det ringde till morgonbön i stadens alla kyrkklockor, de stora och de små, alla på en gång. Ett järnvägståg brusade fram bakom oss rakt under bron, där den lilla lövgrodan satt — kanhända.
[BROMSEN.]
Skådespelaren, den bekante komikern, har kommit till stan och sitter på Grands veranda och berättar historien om bromsen. Det är hans sommarhistoria för i år och han nedlägger mycken möda för att få den så bra som möjligt. Han berättar livligt och medryckande, med korta snabba gester och en talande mimik. Då bromsen gör sin entré i berättelsen, härmar han djurets surrande läte — sssss — och då dramat blir som mest spännande, står han upp på golvet och visar med energiska rörelser och gester det olyckliga offrets hjältemodiga kamp. Vid berättelsens huvudpunkt, då spänningen är som starkast stelnar han plötsligt till, står rak med stirrande ögon och faller sedan ihop på en stol. Effekten är storartad.
Berättelsen lyder så här:
Jag har bott i skärgården i sommar på en ö mitt i havet. Jag bodde på ett pensionat och där hände detta med bromsen. Vi voro rätt många gäster i huset, allesammans mycket hyggliga människor. Sommaren har ju varit så vacker i år, ehuru litet torr, men det är nu böndernas sak.
En sådan torr sommar bli bromsarna stora, tunga och feta men dock fullt arbetsföra.
På pensionatet bodde en äldre dam. Jag älskade henne icke, ty hon förargade mig genom sin blotta närvaro. Det finns sådana människor. Jag hyste en djup motvilja mot denna dam och denna motvilja växte till hat då hon en middag, sannolikt med avsikt, tappade en anjovis i hummersås på mina vita flanellbyxor.