En lycklig gammal herre. Så lycklig en gammal herre kan bli. Gammal militär, pensionerad. Ungdomssynderna bakom sig, festerna på Hasselbacken och även all exercisen på Gärdet. Det glada livet på utvärdshusen också slut. Frukostarna på gamla Björngården däruppe på söder — granris på golvet — de vackra flickorna — alla kamraterna — unga löjtnanter allesammans. Herregud, den tiden! Nu går han om morgnarna i skogen. Tidigare och trognare än alla andra. Ser efter att allt är i ordning, som det skall vara, pratar med gamla Lund, som städar och håller snyggt i parken efter alla söndagsgästerna. Och så har han ekarna, de gamla hundraåriga ekarna, som trotsat alla årens hårda stormar, men som en gång skola falla, då staden växt och kommit hitut. När den tiden kommer, vill han dö. Så är det kråkorna, som följa honom mellan källan och järnvägen och som han matar med bröd och kakbitar ur en liten påse. Han är djurvän. Hans tax Lisa ligger begraven härute under en gammal gran. Ingen känner platsen mer än han och Lund — det är förbjudet med gravkullar i parken. Då och då lägger han en blomma på graven till minne av den bästa och trognaste vännen.
Denna morgon är han tyst och sluten och jag ser att det hänt något. I gräset ligger en hårnål. Han tar upp den, lägger den i fickan och säger:
— Kvinnorna borde ha hårnålar, som inte föllo ur. Här ligga tusental av dem på vägarna och i gräset. Sen slås gräset, och så kommer en sån där nål kanske i magen på ett djur som äter gräset. Det är inte bra med en hårnål i magen.
Han blir tyst och så fortsätter han:
— Djuren ha det alltid svårt. Jag har varit så ledsen hela dagen i går för ett djur. Det var bara en liten lövgroda, en sådan där liten groda, som inte är större än en nagel. Det var i går morse och jag kom över järnvägsbron därborta. Den är byggd av sten, men mellan stenarna är det små hål. Jag har försökt att fylla de där små hålen med sand, men den rinner bort, när det regnar. I går kom jag där, och då såg jag två små lövgrodor, som hoppade på bron. De skulle tvärs över den, och jag stannade för att inte trampa på dem. Men den ena blev skrämd, då hon hörde mig komma, och hon hoppade rakt ned i ett hål mellan stenarna. Jag tittade ned i hålet, och jag såg henne därnere, men jag kunde inte hjälpa henne upp, och hon kunde själv inte komma upp för de flata väggarna. Jag stack ned min käpp, men hon fick ingen hjälp av den. Jag försökte också med grässtrån, men det gick inte heller. Hon var där i hålet och måste vara där, tills hon dog av svält. Jag kunde inte göra något för henne. Hela min vackra morgon var förstörd för den där lilla lövgrodans skull. Till slut måste jag gå hem, och jag var mycket ledsen och hela dagen tänkte jag bara på grodan. Hon satt där i hålet och kunde inte komma upp.
Min hustru märkte, att det var något som fattades mig, och vid middagen berättade jag henne alltsammans. Hon blev också mycket ledsen, ty hon är så god mot djur. Vi sutto hela kvällen och bekymrade oss för lövgrodan. Men då jag gått och lagt mig, kom min hustru in till mig och sade:
— Vi skola inte oroa oss längre för lövgrodan. Är det försynens mening, att hon skall vara där, så skall hon vara där. Vi kunna ingenting göra åt den saken.
Och naturligtvis är det så. Jag kan absolut inte göra något.
Vi sutto tysta och så sade jag:
— Skulle vi inte gå bort och titta, om hon är kvar?