— Det är sålt, sade expediten. Det var det sista vi hade. Ett mycket vackert grishuvud.
— Är det bekant vem som köpte det? sade Almblad.
— Ja, det var grosshandlare Landegren, vi skickade hem det i dag på morgonen.
— Har Landegren köpt Adolf? sade Almblad.
Expediten smålog undrande, ty hon visste icke vem Adolf var.
Landegren var en av Almblads bästa vänner. De umgingos ofta med varandra och då juldagen kom blevo Almblads som ofta förut bjudna på middag hos Landegrens. Men Almblads skickade återbud den här gången, de voro tyvärr upptagna — man går inte gärna bort på middag för att nödgas äta upp sin allra bästa vän, även om han en gång varit ett svin.
[LÖVGRODAN.]
Han satt på sin vanliga bänk i skogen, då jag kom. Det var tidigt på morgonen. Naturen var så ung och frisk som den endast kan vara på våren. Han satt i solen och höll sina gamla, litet frusna, händer på käppkryckan. Vinterrocken hade han ännu inte lagt av trots att vi närmade oss juni. Men de tjocka blå muddarna voro borta.
Jag såg honom på avstånd, där jag kom framåt vägen och jag tänkte: