Det led mot jul, den härliga signade juletiden. Snön föll i vita flockar över staden och människorna, allt var som det skulle vara, bara litet dyrare. En sådan dag satt Almblad i sitt arbetsrum och telefonerade och sålde och köpte aktier och förtjänade sitt uppehälle, då dörren plötsligt öppnades och hans hustru kom inrusande direkt från förstugan, direkt från gatan. I hatt och kappa sjönk fru Almblad ned i soffan framför sin man och sade med upprörd, andfådd stämma:
— Jag har sett honom!!
— Vilken, sade Almblad. Kungen? Eller kronprinsen?
— Nej, Adolf! Jag har sett Adolf! O, Gustav, han låg i Avéns matvaruaffär mitt i fönstret med bara huvudet på ett fat och han hade ett stort äpple i munnen!
— Hur vet du att det var han, sade Almblad.
— Jag kände igen honom! Han hade ett litet ärr över vänstra ögat — han fick det en gång då han stötte sig mot en spik i vedboddörren — jag kände igen ärret. Det måste vara han! Där låg han mitt bland sylta, korv och köttbullar och alla människor gick förbi och ingen visste att det var han, vår Adolf!
Dagen därpå när Almblad gick nedåt staden tog han vägen förbi Avéns matvaruaffär. Han stannade på trottoaren och kastade en skygg blick i fönstret. Där fanns ingen gris!
— Amalia har sett i syne! tänkte Almblad. Där fanns ju ingen gris.
Så gick han in i affären och frågade expediten:
— Här fanns ett grishuvud i går, var är det?