Sommargästerna flyttade så småningom till staden. Blott Almblads stannade kvar. För Adolfs skull. En kväll då det var mörkt och regnet smattrade mot papptaket diskuterade de frågan Adolf.
— Här finns ingen som kan ta honom, sa fru Almblad. Och för resten törs jag inte lämna honom till främmande människor. Ingen vet hur han får det.
— Jag stannar här, sade Almblad. Du kan ju resa till stan. Men jag stannar här tills vidare. Alltid blir det någon råd. Affärerna kan jag sköta per telefon, värre är det inte. Och Adolf kan man väl inte lämna vind för våg.
Almblad stannade. Ensam med Adolf. Gick upp tidigt om morgnarna, gav grisen mat, städade åt honom och spolade honom då och då med vatten, som värmdes något för att inte göra Adolf nervös.
Ibland ringde det på telefonen. Då sålde eller köpte Almblad aktier och andra papper och han gjorde det klokt och förståndigt så att det blev en hacka över. Och på middagen gick han till båten, hämtade post och tidningar och bar hem matpaket. På eftermiddagen satt han hos Adolf på en liten pall och talade om dagens händelser.
— Tiderna ä svåra, Adolf! Maten är dyr och veden är dyr. Men du ska få leva, Adolf! Ingen ska slakta dej! Du ska få leva. Du kan vara alldeles lugn, Adolf. Alltid blir det någon råd för dig!
En morgon då Almblad kom ut såg potatislandet så underligt ut. Plantorna voro uppryckta och jorden uppgrävd. Almblads potatis var stulen! Där fanns icke så mycket som en rotknöl kvar. Tjuvarna hade kommit på natten och tagit alltihop med sig. Allt hopp och all fröjd var borta! Almblad sprang till telefonen. Han måste tala vid någon. Han började veva, men han stannade tvärt. En hemsk tanke sprang blixtsnabbt upp i hans hjärna: Adolf! Almblad tumlade ut till svinstian. Den var tom! Adolf var lika borta som potatisen. Adolf var stulen! Onda människor hade kommit på natten, bedövat honom för att han inte skulle ropa på hjälp och fört bort honom. Vart? Vart?! Almblad såg inga spår åt något håll. Eller kanske — kanske hade Adolf blivit så skrämd av potatistjuvarna att han sprungit sin väg, gett sig av i mörka natten bort från det kära hemmet, bort från den gode husbonden som sov sin lugna sömn därinne.
Almblad sprang runt huset och upp i skogen och ropade: — Adolf! Adolf! Men intet svar. Adolf var borta.
Almblad sökte och ropade hela dagen och då kvällen kom, hängde han en lykta i svinstian för att Adolf skulle hitta hem, om han händelsevis kom på den vägen. Men Adolf kom icke. Fjärdingsman och länsman konstaterade efter en noggrann undersökning att han var stulen levande, bortförd med våld av illasinnade rövare.
Almblad stängde villan och flyttade till staden och i affärernas och nöjenas vimmel glömde Almblads Adolf. Han var ett sommarminne som bleknade med höstens storm och oväder.