Adolf började tänka över detta. Slakta Adolf. Döda Adolf. Det var som att förlora en vän. Och äta upp Adolf. Allt det där som nu gick omkring och grymtade och bökade och var så snällt och vänligt. Det var som att äta upp en av sina närmaste. En avlägsen släkting skulle Almblad möjligen kunna äta upp om han blev mycket hungrig och släktingen tillagades på ett aptitligt sätt — men äta upp Adolf, nej, det gick inte.
Almblad talade vid sin hustru. Han började försiktigt:
— När ska vi slakta Adolf?
Fru Almblad ryckte till och blev alldeles blek.
— Det brådskar väl inte, stammade hon fram. Den stora höstslakten har väl inte börjat än?
Fru Almblad visste inte vad den stora höstslakten var, men hon tyckte att invändningen gjorde sig.
På natten vaknade hon. Hon hade drömt att hon och Gustav slaktade Adolf. Hon höll i Adolf medan Gustav slaktade honom. Det var förfärligt. Fru Almblad brast i gråt, en stark konvulsivisk gråt som väckte hennes man.
— Gustav, Gustav, sade hon, under det tårarna vätte hennes broderade nattlinne. Vi — kan — inte — döda Adolf! Vi ä inte — sådana — hårda — grymma människor, att vi kan döda — ett — osjäligt djur!
— Nej, nej, barnet mitt! sade Gustav. Han skall få leva.
Hösten kom och Adolf var nu rätt stor. Hans diet hade stadgat sig. Han åt till och med biffstek med lök och drack även det s. k. krisölet, ehuru dock icke gärna. Det kunde man se på hans uppsyn.