Det blir tyst och så fortsätter Anna-Clara:
— Men min mormor har aldrig bitit några får.
— Nej, säger jag, det har hon aldrig, efter vad jag vet, men så behöver vi heller inte skjuta henne och det är ju en god sak.
Anna-Clara tänker en stund och så fortsätter hon:
— Det tror jag heller inte att någon skulle våga!
Då säger jag god natt och sov nu, ty det är inte bra för ett litet barn att ligga och tänka och prata för mycket i sängen om kvällarna.
[KIDNEY AND BACON.]
Det var en vacker dag. Våren hade nyss kommit. Människorna kände sig lättare och bättre där de strömmade fram i solskenet på den breda trottoaren. Klockan var ett — det var min lunchtid och jag gick in på den stora restaurangen i hörnet vid torget.
Det hade gått rätt lång tid sedan jag sist var här, men allting var sig likt. Den stora, ljusa matsalen var fullsatt med unga herrar med frisk aptit, solen låg in genom de stora fönstren, lyste mot det vita bordslinnet och bröts mot glasen och bordssilvret. Jag fick ett ensamt litet bord och en ung flicka räckte mig en matsedel.