Ada märker strax att hennes matmor lämnat henne. Hon skriker, ropar och visslar en hel förmiddag. Då fönstret är öppet, hör man hennes Äda! Äda! långt ut på marken.
Fönstret är öppet... Ada står på burens botten på den fina sanden och med näbben öppnar hon dörren till buren. Hon arbetar tyst och lugnt och slutligen lyckas hon. Dörren är öppen och Ada stiger ut ur buren. Ett ögonblick sitter hon stilla på bordet, så lyfter hon vingarna och flyger rätt ut genom fönstret. Luften är klar och ljus och himlen är blå. Ada känner sitt hjärta klappa av frihetens stora lycka, högre och högre flyger hon och till slut når hon trädtopparna vid skogsranden. Där stannar hon och där jublar hon i himlens höjd sitt: Äda! Äda!
Fru Lind berättar hur allt gick till:
— Jag visste inte om ett skapande grand, att jag också skulle ta den där fågeln, vad har man med andras människor och djur att göra, man har nog av sig själv, säger jag, och så går jag ut ett momang och när jag kommer in, är buren öppen och fågeln borta. Inte vet jag hur det gått till, men en himla olycka är det och människan som är så fäst vid sin goja, och vad skall hon säga, när hon kommer igen och fågeln är borta, jag vet då inte någon levandes råd, vad jag ska ta mej till. Till en fågelhandlare har jag ringt men han hade inga sådana där djur inne för närvarande och för resten ä de kanske just den här de ska vara och som hon vill ha. Riktiga fågelvänner går inte att lura, dom hör på rösten, om det är en annan fågel, men tjugu kronor har jag satt ut som belöning till den som fångar spektaklet levande och kommer hit me'n!
Ada levde i de dagarna på allas läppar. Man ropade efter henne i skogarna, på ängarna och ute på sjön. Och överallt talade man om henne. Ryktet om henne spreds till de andra öarna och på telefonstationen ringde det från grannsamhällena:
— Hur är det med Ada? Har ni hört något om henne? Är det någon som sett henne i dag?
På söndagen predikade prosten själv i kyrkan och där var mycket folk. Det var en varm dag och ett av fönstren i koret stod öppet. Församlingen satt tyst och andäktig och lyssnade till den gamle herdens allvarliga ord, fyllda av bekymmer över de svåra tiderna. Då kom Ada. Hon kom flygande helt stilla och satte sig på fönsterblecket till det öppnade fönstret. Alla sågo henne och på en gång som om man dragit i ett snöre reste sig hela församlingen och ropade med hög röst:
— Ada! Ada! Ada! Den gamle prosten som stod med ryggen vänd mot Ada förstod ingenting av alltsammans. Han blev så gripen av församlingens underliga beteende att han sjönk ned på sina knän och läste en bön för dem som i sjönöd äro.
Men Ada flög vidare.
En dag såg man henne sitta på en gren i en tall. Man samlade sig nedanför och lockade på henne, men hon svarade icke. Hon satt bara stilla och gungade på grenen.