Då kom den unge spänstige ingenjören. Han mätte med blicken avståndet från marken till Ada och så började han klättra. Han gick med en akrobats färdighet från gren till gren och till slut var han framme. Spänningen därnere var oerhörd. Skulle Ada låta fånga sig? Doktorn höll vad med revisorn om tio kronor och fru Lind, som var närvarande, måste bäras avsvimmad från platsen. Sinnesrörelsen blev henne för stark.
Ingenjören stod nu på samma gren där Ada satt. Han sträckte lugnt ut handen och tog Ada. En suck av lättnad drog genom församlingen vid trädets rot. Adas saga var slut. Hon var infångad. Ingenjören klättrade ned med Ada i innerfickan till sin kavaj. Med märkbar kyla undvek han mängdens hyllning. Han gick direkt hem i sin stuga, öppnade spiselluckan i köket och stoppade in Ada i den brinnande spisen.
Det var en falsk Ada ingenjören fångat. Hon var av trä, skulpterad och vackert målad av en person som bett att få vara okänd.
Revisorn sitter i sin båt ute på sjön och metar abborre. Det är gott fiskeväder och han drar upp den ena abborren efter den andra. En kutter kommer seglande. Den gör ett slag fram till revisorn för att fråga om vägen in till hamnen. Revisorn ger vänligt besked, kuttern fortsätter, och i detsamma kommer Ada. Hon seglar över revisorns huvud, han släpper bägge spöna, sträcker armarna rätt i luften och ropar:
— Ada! Ada! Ada!
Kuttern vänder genast. Man tror att något hänt mannen i båten. Man går in till honom och frågar: vad är det, men man får intet svar. Revisorn står bara mitt i båten bland alla abborrarna och metrevarna och ropar sitt:
— Ada! Ada! Ada!
Då vänder kuttern på nytt och seglar bort från ön, till en lugnare plats.
På lördagskvällen kommer fru Blom, Adas matmor. Man vet att hon skall komma och ingen saknas på bryggan för att ta emot henne. Hon är sig lik. Hon går lugnt i land bärande sin lilla kappsäck. Men då hon går uppför backen till villan, händer något. Ada kommer flygande, och då hon känner igen sin matmor, sjunker hon stilla ned på hennes huvud. Och där stannar hon. Fru Blom småler vänligt och går vägen fram med högburet huvud och Ada på hatten som en grann och vacker prydnad. Badgästerna följa i en lång ström från bryggan.
På sin veranda sitter revisorn. Han ser fru Blom och Ada komma. Ett djärvt beslut mognar i hans själ. Han reser sig, går in i villan, stannar framför sin hustru och säger med bestämd röst: