Och han spelade. Vi märkte snart att vi fått över oss en karl som kunde spelet. Han var född med kort i händerna som amerikanarna säger. Han vann. Han kunde alla knep och han kunde dem på rätta ställen. Han bluffade och han ökade — alltid i rätt ordning. Han rökte cigarrer och han drack whisky, men måttligt som en gentleman. Vi spelade halva natten och då vi kommo till de oundvikliga jackpottarna hade Söderberg vunnit 400 kronor, 300 av mig och 100 av Bertil, som lade bort titlarna med honom vid tretiden. Han hette Karl i förnamn.
— Fick han tillbaka sina vykort då han gick? sade jag.
— Vi talade inte om dem. Och inte om de gamla kläderna heller.
Han telefonerade efter en bil och gjorde sällskap med Tor. Sen har jag inte sett dem.
Var det inte en besynnerlig historia? Har du nånsin varit med om något liknande?
— Inte precis, sade jag, men förlorat på poker har jag. Över huvud är det väl likgiltigt vem man förlorar till.
Vi sutto tysta och så sade John:
— Ja, jag blev alldeles pank på det där — kan du låna mig hundra kronor till i morgon?
Jag ritade med min käpp en tredje halvcirkel utanför de bägge andra och så sade jag: