Hela familjen reste sig från bordet och kom ut till mig. Jag satt på galoschhyllan och tiggde och bad:
— Snälla, goda människor, låt mig stanna här en liten stund, så att han inte får tag i mig. Han är alldeles galen!
— Lugna dig min lilla gosse, sade familjefadern, här kommer ingen att göra dig något ont, det lovar jag!
Och så tog man mig in i våningen och gav mig ett äpple och en kaka och i detsamma ringde det på dörren!
— Det är han, det är han, snälla, ädla herrskapet, släpp inte in honom! Han dödar mig!
Jungfrun gick och öppnade och jag hörde Farbror Teodår skrika:
— Är han här den lymmeln?! Jag måste ha tag i honom om jag också ska stupa där jag står. Undan där! Han måste vara här!
Då steg familjefadern fram. Han var en stor, stark karl. Han tog Teodår i kragen och kastade ikull honom på golvet i tamburen i det han ropade till familjen:
— Spring ned på gatan efter en polis! Den här tosingen måste spärras in!
Då gled jag stilla in i våningen genom alla rummen ut i köket och ned köksvägen.