Därpå tog han mig i kragen med bägge händerna och gav mig en dansk skalle så att näsan sprang i blod och blev sned, vilket den varit allt sedan.
Jag förstod nu att det icke passade sig för en pojke att vara ett dygdemönster och dagen därpå startade jag händelsen med ringledningen och Farbror Teodår.
Farbror Teodår var portvakt i ett hus som vi passerade då vi gingo hem från skolan. Porten till Farbror Teodårs hus öppnades sedan man tryckt på en elektrisk ringknapp. Farbror Teodår hörde ringningen och så öppnade han porten. Mina kamrater brukade ringa och så fort springa om hörnet av huset. När portvakten kom ut för att se efter vad ringningen betydde skreko de alla på en gång:
Farbror Teodår!
Gott nytt år!
Ont i dina tår!
Detta skämt hade aldrig tilltalat mig, ty portvakten var en äldre man och jag var lärd att respektera ålderdomen. Dessutom tyckte jag att det var olämpligt att önska gott nytt år i september eller fram på vårsidan.
Men dagen efter den danska skallen på Mariagatan hade jag en annan mening. Då pojkarna skulle trycka på knappen sade jag:
— Jag vet ett sätt som är bättre! Pass på ska ni få se!
Och så tog jag upp ur fickan en kork, tryckte fast den mot ringknappen så att ringningen blev permanent och så sprang jag.
Farbror Teodår kom utrusande, fann gatan tom, svor och förbannade och drog sig slutligen tillbaka till sitt lilla rum. Men, då han kom in, ringde klockan igen (den ringde i ett sträck men det förstod inte Teodår) och så bar det av ut på gatan igen. Ingen där! Nya eder och förbannelser över rackarlymlarna och så småningom återtåg till portvaktsrummet. Där ringde klockan allt fortfarande! Ut på gatan igen! Så höllo vi Teodår löpande en dryg halvtimme tills han slutligen upptäckte tricket med korken. Dagen därpå sökte han fånga oss med list. Han stod gömd i porten och sprang ut då vi kommit förbi. Jag var sist. Och jag sprang som för livet. Jag var ovan vid pojkstreck, jag hörde den gamle mannens skrik och eder bakom mig och jag kände hur hjärtat bultade och slog i bröstet. Han kom mig allt närmare. Han skrek: — Tag fast! Tag fast! Men då kom en möjlighet till räddning. En port stod öppen: jag sprang in och upp för trapporna. Jag sprang fortare i trappor än Teodår. Jag sprang en trappa, två, tre, fyra och väl där ringde jag på närmaste dörr. En jungfru öppnade. Jag gled in i tamburen. Det var en hygglig familj jag råkat in i. Man satt till bords i matsalen och åt middag. Jungfrun steg in och sade:
— Det är en pojke därute som vill vara här. Han säger, att han är förföljd av en galning, som rusar efter honom på gatorna!