Han stod mitt på golvet. Det är möjligt, att han kom från gatan eller från ett inre rum, det är också möjligt, att han kom rätt upp genom golvet. Det föreföll mig som om det vore det mest sannolika. Han såg på mig med ett glatt igenkännande, och så kom han närmare. Jag reste mig artigt och tog emot honom, och han sade:
— Det var längesedan!
— Ja, sade jag, det var längesedan, och tänk vad det blev sent.
Jag begagnar alltid denna replik åt personer, som jag glömt, men som dock tyckas känna mig mycket väl.
— Ja, det blev sent, sade mannen. Men roligt var det! Det var då! Tillåter ni att jag sitter ett ögonblick?
Vi satte oss, och min gamle vän, som jag glömt, sade:
— Jag har aldrig sett er förut härinne. Besynnerligt.
— Det är icke besynnerligt, jag har aldrig varit här förr.
— Nej, nej, men jag går här. Jag går här var kväll. Jag kommer hit efter middagen och sitter här hela kvällen. Jag trivs inte hemma, jag trivs bättre här, bättre här. Och varför ska man inte vara där man trivs, där man trivs?
— Det är alldeles rätt, sade jag. Här är ju också mycket trevligt, ungefär som i förstugan till helvetet.