— Gamle skämtare där! Glad och trevlig som alltid! Inga bekymmer! Bara roligt och glatt! Ack, när man var ung! Men, ser du, det säger jag dej (han kallade mig för du, helt plötsligt, utan titelbortläggning, jag förstod att han druckit) det säger jag, gamla, stiliga gosse, för jag tycker om dej, akta dej för kvinnan, kvinnorna ska du akta dej för! Det säger jag!
— Om det är mig möjligt, sade jag, så skall jag göra det. Är det någon särskild, bror menar?
— Särskild, särskild! Det har bara funnits en särskild för mig, en enda!
— Såå, det var vackert!
— Du ska få höra det alltsammans, för jag tycker om dej! Det är tjugu år sen nu, tjugu år sen! Jag kom en middag på en gata här i stan, kom som om ingenting skulle hända, kom gående på gatan, då hon kom emot mej, på samma trottoar! Jag har aldrig i mitt liv sett en sådan kvinna. Hon var ung och ljus och smärt och vacker, jag hade aldrig sett en sådan kvinna! Och hon kom rätt emot mej på trottoaren, och hennes blå ögon sågo rätt in i mina. Jag stod där och bara såg, och till slut måste jag gå ett steg åt sidan för att hon skulle komma fram. Då hon gått förbi, vände jag och gick efter. Jag följde henne som förhäxad, och jag såg henne gå in i en port vid Stora gatan. Jag tänkte gå efter, men jag vågade inte, vågade inte för mig själv, och så stannade jag utanför. Jag stod och väntade utanför porten. Hon kom inte. Jag väntade en kvart, så gick jag in i porten och gick en trappa upp. Jag måste se henne igen. Det var ju vanvett alltsammans, förstår väl bror, men jag visste inte vad jag gjorde.
Där var en pantbank en trappa upp, och när dörren öppnades för en, som gick ut, såg jag henne sitta därinne, bakom en disk! Hon var kassörska på en pantbank! Jag gick genast in. Ett manligt biträde såg på mig och sade: »Belåning?»
»Ja,» sade jag och tog upp min klocka och lade den på disken. Hon satt vid en liten pulpet och skrev i en stor bok.
»Huru mycket?» sade biträdet.
Jag kände att jag älskade henne.
»Tolv kronor,» svarade jag alldeles på måfå.