Varpå Cederström, som ofta nog inte var något att lita på, knuffade Lavén rätt på tjuren. Lavén gjorde en snabb vändning, men halkade och föll pladask med händerna mitt i gödselrännan. Cederström fick plötsligt något annat att göra i ladugården, men Lavén smög sig bakom honom, lade sina nu högst angenäma händer för ögonen på honom och sade helt vänligt:
— Gissa vem de' ä'!!
Lavén tillhörde Stockholms få morgontidiga herrar. Man påstod att han hade sina rendez-vouser i skogen om morgnarna. Jag brukade se honom ibland på Norra Djurgården, vid Skuggan och Fiskartorpet — som man nu vill vandalisera med flottstationen, skola vi tillåta det? — Lavén tog sin morgonritt härute och han gjorde sig utmärkt till häst, elegant i stil och dräkt. Oftast var han ensam.
Men en morgon föll det mig in att gå på Södra Djurgården. Jag kom till Manilla och tog en genväg ned genom skogen. Klockan var mellan sju och åtta. Det var en härlig morgon, tyst och stilla. Så hör jag steg och röster. Det är Lavén och en ung dam, som promenera. Vi hälsa stelt och korrekt.
Dagen därpå går jag min vanliga väg på Norra Djurgården. Lavén kommer ridande. Då han får se mig, håller han in hästen, hälsar och säger:
— Hör du, skulle vi inte kunna komma överens om att du alltid går på Norra Djurgården?
Jag lovade. Och jag tror nästan jag har hållit mitt löfte — ända tills döden gett mig rätt att bryta det.
Men det gör mig ont att aldrig mera möta Albin Lavén.
