Sigurdh hade inte bott länge i Stockholm förrän han blev en av stadens kända figurer. Men han gjorde icke blott sig själv — Söndags-Nisse gjorde honom. Den oförliknelige tecknaren Oscar Andersson hittade rätt snart Sigurdh för sitt galleri. Han gjorde honom till en typ som inte alltid var Sigurd P. Sigurdh, men som alltid var en rolig karikatyr. Sigurdh blev inom kort så känd och populär i Stockholm att en ung skådespelare till och med gjorde hans mask i en pjäs på Djurgårdsteatern. Och längre kan man inte komma. Om man inte möjligen når till vaxbild på Svenska Panoptikon. Men den inrättningen har så föga intresse för unga skalder. Om de inte möjligen begått andra brott och kunna visas i Skräckkällaren.

En tid körde Söndags-Nisse med Sigurdh något för ofta. Sigurdh, som var en god och oförarglig människa, var road av dessa nidbilder — i början och till en tid — men så en dag hände det, att han kom upp på redaktionen, slog näven i stora redaktionsbordet så att telefonapparaterna försökte hoppa och sade på sin vackra skånska:

— Nu får det ta mej fan vara slut med det här skandaliserandet! Absolut slut! Jag tål det inte längre! Mina vänner ha sagt åt mej att jag inte ska tåla det en dag längre. Och jag gör det inte heller!

Redaktören blev naturligtvis förfärligt rädd och lovade i ödmjukhet att det skulle vara slut. Han telefonerade till O. A.:

— Du måste upphöra med Sigurdh! Hans framtid blir förstörd.

O. A. lovade, och så försvann Sigurdh ur Söndags-Nisse för ett par tre veckor. Livet gick märkvärdigt nog sin gilla gång ändå. Men en dag stod Sigurdh på nytt på redaktionen. Den här gången hoppade inte telefonapparaterna. Den besökande var mild och stilla och uttryckte bara sin undran över hur tidningen kunde bära sig utan hans karikatyr varje vecka. Skulle det inte vara lämpligt att i nästa nummer — ?

Då kom Sigurdh igen och allt var som det skulle.

Så kom bråket med Norge 1905. Det var en het sommar. Söndags-Nisses redaktör låg vid Baggensfjärden och eftersom han var i värnpliktsåldern ville han inte ha krig med Norge. Sigurdh bodde hos redaktören. Villan var liten, bara två rum, så vi måste gå ut på landsvägen då vi talade om Norge för att inte väggarna skulle rämna. Sigurdh var högerman, han ville klå norrmännen och till ett tecken på sin politiska hållning bar han sin äkta panamahatt uppvikt på högersidan. Vi stredo förfärligt om Norge de dagarna. I synnerhet dagen efter den vackra afton då Sigurdh och de andra stockholmarna vandrade ut från Hasselbacken till Rosendals slott för att ge H. M. Konungen sin undersåtliga hyllning. Den dagen blev grälet så starkt att vi måste ta ett dopp i Baggen för att svalka våra känslor. Vi badade från ett litet badhus.

— Kan du simma? sade jag till Sigurdh.

— Visst fan kan jag simma! sade Sigurdh.