Varpå han gick ut på djupt vatten och sjönk fort och väl. Jag gav mig efter och lyckades få upp honom levande ehuru något vattenfylld.
— Du sa ju att du kunde simma, sade den ädelmodige räddaren.
Varpå Sigurdh svarade:
— Jag kan väl inte simma när jag inte känner botten under fötterna!
Affären med Norge avgjordes så småningom utan Sigurdhs ingripande — herr Mickelsen fanns tyvärr till hands — och Sigurdh fick ett annat intresse i livet utom diktningen och kåserandet i dagspressen. Han ville flyga i ballong. Att stiga upp i en gondol, att sväva högt över jorden, att glida fram mellan moln, över skogar, berg och sjöar, det blev hans dröm. Han kände hela Aeronautiska Sällskapet och slutligen lyckades det honom att få löfte om en tripp med ballongen Svenske på dess första färd. Är det någon som minns den seglatsen? Annars har Jörgen så utmärkt skildrat den att ingen gör det bättre. Här endast de korta dragen av den underbara tilldragelsen.
Ballongen stod äntligen fylld en vacker morgon i Idrottsparken. Allt var klart för avresan. Där var färdledaren, ingenjör Hans Frænkel och den tredje passageraren, en ung löjtnant, och så naturligtvis Sigurdh. Söndags-Nisse hade i flera nummer ägnat en stor del av sitt innehåll åt denna märkliga händelse. Sigurdhs utrustning, sinnesstämning och testamente hade meddelats. Bakom det sista låg en smula allvar. Sigurdh hade verkligen anförtrott Söndags-Nisses redaktör sin yttersta vilja i händelse av ett olycksfall med ballongen. Det blev ett olycksfall, men inte det möjligen beräknade.
Man stod där omkring den ankrade ballongen och konstaterade att allt var klart för en lycklig färd, då någon sade:
— Vi äter väl litet frukost innan vi ge oss av!
När äter en svensk inte en liten frukost — vem kan väl hindra honom från denna höga akt? Knappast ett världskrig.
Alltså gick man och åt frukost. Sigurdh gick till sitt hem på Östermalm. Han åt bräckt skinka med ägg. Han åt med skånskt lugn och han skulle just ta den lilla snapsen, då pigan, som uppehöll sig vid fönstret, skrek till: