— Nu gick ballongen!
— Han gör så fan! skrek Sigurdh, för jag ska ju med!
Han sprang till fönstret. Och där for ballongen! Ensam, utan gondol, utan färdledare, utan passagerare, utan Sigurdh, som hade allt klart, t. o. m. testamentet, för avfärden.
Ballongen hade slitit sig och gett sig av på egen hand. Man lär ha hittat en liten bit av den nere i alperna, men den biten räckte inte att flyga med. Trots att man hade gondolen kvar.
Så det skojades med Sigurdh i de dagarna! Jag minns, att han, då det var som värst, kom fram till mig en afton i Rydbergs kafé, ställde sig vid mitt bord och bara sade ett högst innehållsrikt och uttömmande ord:
— Knölföda!
Nå, Sigurdh kom i alla fall att flyga med ballong, en ny ballong, som gjorde en lång resa uppåt Norrland. Sigurdh skötte sig utmärkt. Han begick endast det lilla felet, att då man bad honom ta temperaturen i de högre luftlagren, så höll han med handen om kvicksilverkulan, så att man så småningom fick Sigurdhs temperatur i stället för de högre luftlagrens. Men det justerades.
Sigurdh blev sedan en hjälte och hyllades till och med av knölfödan.
Man blev inte ond på Sigurd P. Sigurdh. Därtill var han alltför god och bra. En ärlig vän och en man med ett hjärta av guld — en banal fras, men jag finner ingen bättre.
Hans vackra minne lever och skall alltid leva hos hans många vänner.