[WALLENBERG.]
Herr K. A. Wallenberg har skänkt bort halva sin förmögenhet till välgörande ändamål. Det var 20 millioner. Och en vacker gåva. Men vad fick han för det? N. D. A. sa strax på aftonen något om ont samvete från den vackra tid då Wallenberg satt som utrikesminister (stackars karl) och i Social-Demokraten gjorde Hjalmar en bugning för pengarna och tyckte att N. D. A. varit ohövlig. Men — donationen visade i alla fall att här är för mycket pengar på privathänder. Vilket gör att socialdemokratien är det enda rätta.
Ja visst är det för mycket pengar på privathänderna (ehuru inte på mina). Men då bör man väl vara tacksam för att de privata lämna ifrån sig en del. Även om det kommer av ont samvete. Vilket jag på det livligaste betvivlar är fallet med K. A. Wallenberg. Om han tjänar pengar med gott samvete, det vet jag ej — sannolikt är han av samma mening som Ernest Thiel att inte blir man millionär utan att det kommer ett och annat litet stänk på änglavingarna — men då han ger ut pengar, är jag säker på att han gör det med gott samvete.
Jag har en viss erfarenhet av den saken. Egentligen tillhör händelsen mina memoarer avsedda att utgivas 50 år efter min död — bokförläggare med arvtagare böra passa på redan nu och göra affär.
Jag var ung den tiden, mycket ung. Och behövde pengar nästan jämt, som fallet lär vara med ungdomen även nu för tiden. Satt en förmiddag på Du Nord, gamla hederliga Du Nord — fäll en tår, du stockholmska hjärta! — och åt frukost med en redan då rätt flintskallig kapellmästare. Små honkräftor med dill, stor kupa pilsner — Du Nords blandning — minns ni?
— Jag behöver pengar, sade jag till kapellmästaren. Var får man sådana?
— Bankerna har. De äro till för att låna ut pengar.
— Vad finns det för banker?
— Enskilda Banken lär ha ett gott namn. Och så finns det ju andra, mindre banker. Men de äro nog inte så säkra.