Litet längre fram kom en dam i kort päls och tunna svarta silkesstrumpor med naturligtvis snögaloscher till. Hon frös om benen så att hon var blå i ansiktet.
Utanför Kompaniet stannade jag. Där lågo i ett fönster vårens herrhattar i alla möjliga former och färger. En del vackra och en del avskyvärda. Så tänkte jag: vilken hatt har du på dig i dag? Jag visste att det var en mjuk hatt men jag hade glömt om det var den bruna Stetson från Silvander eller den grå eller den mullvadsfärgade. Naturligtvis kunde jag icke med bibehållen aktning för mig själv ta av mig hatten på gatan. Jag kunde icke heller gå in i en port — det skulle förefalla skamset. Det återstod mig ingenting annat än att gå in på Kompaniet och köpa en ny hatt för att få veta vilken jag bar på huvudet.
Jag gick in. Nere i stora ljusgården stodo långa bord med påskägg i alla färger och storlekar. Jag gick dem stolt förbi ty jag hade nyss hos Siwertz (inte författaren, utan konditorn) köpt 3 ägg åt mina barn, 1 åt min hustru och 1 åt en annans barn som är sjukt. Jag gick till vänster, till hattarna. Men så stannade jag plötsligt och tänkte: det kan gå som med den lille gossens pälsmössa! Hela din dag kan bli förstörd. Vänd om medan det är tid!
Den lille gossens pälsmössa.
Det var en gång en man från landsorten som reste till Stockholm med sin lille gosse för att köpa honom en pälsmössa. Mannen reste inte enbart för pälsmössans skull men den var med som led och länk i det hela.
Mannen sade till en vän:
— Medan jag kommer ihåg det skall jag gå och köpa en pälsmössa åt Edwin.
Edwin är inte något vackert namn men det kan inte f—n (fan) hjälpa.
— Då gå vi till Kompaniet sade mannens vän och så togo de en bil dit. Bilen hör till historien. Dess roll kommer i sista akten.
Mitt i ljusgården stod en man i uniform och på hans mössa lästes ordet Upplysningsman. Herrarna gingo till honom och sade: