— Kallat!
Väntan. Därpå svarar en obekant röst.
— Var är det, säger jag.
— Det är 52 16.
Avringning.
Då återtog jag det andra, vanliga sättet, med ilska, skrik, ovänlighet, bråk, samtal med föreståndarinnan, vaktföreståndare, avdelningschefen och hot med generaldirektionen. Inom 3 min. var jag framme vid rätt nummer.
Jag tror inte på vänlighet mot allmänhetens tjänare. De äro inte vana vid sådan. Den svenska allmänheten är ohövlig, otillgänglig, oartig och otacksam. Och de som expediera denna allmänhet ha blivit likadana eller värre. Det är ingenting att göra åt den saken. Världen är för sorglig.
[PÅSKHATT.]
I dag är det påskaftons morgon och solen lyser som på riktiga våren. Jag har gått i solgata till min byrå och lagt märke till att landsorten kommit till stan. På Hamngatan mötte jag en äldre dam med röda mustascher. De klädde henne. I denna råa brutala tid måste ett par röda mustascher klä en äldre kvinna.