Jag har ätit hundbröd sex månader av mitt liv — jag var hos en person som trodde att han var jägare — och då jag nu om nätterna tjuter i sömnen, så är det för att jag drömmer om den avskyvärda bleckskålen med de vita tegelstensbitarna simmande i vattnet. Hundbröd! Ge en människa samma föda dag ut och dag in! Samma hårda brödbitar, omöjliga att tugga och hennes mage och inälvor skola snart trasas sönder. Men vi äro starka. Vi hålla. Åtminstone elva, tolv år.

Jag är elva år nu. Elva år för en hund och 77 för en människa. Jag är en gammal hund. Jag har också blivit litet fetare i kroppen och på hösten får jag lätt reumatism i bakbenen. Och jag springer inte längre efter ekorrar. Åtminstone inte så långt. De ha också den förbaskade fördelen att de kunna klättra i trän.

Jag minns min mor och jag minns min allra första barndom. Vi voro 6 syskon, 3 pojkar och 3 flickor. Vi föddes på en egendom ute i skärgården och det var stor uppståndelse då vi kommo till världen. Barnen lekte med oss. Man lyfte oss upp ur korgen och bar oss bort från vår moder. Man gömde oss för att lura och skrämma henne, men hon sökte rätt på oss och bar oss i sin mun tillbaka till den runda korgen, där vi bodde.

Jag minns min mor. Hon var brun till färgen, stor och vacker, med lång nos och ett par underbart blanka ögon. Jag tror att jag var hennes älsklingsbarn. Då jag varit borta från henne ett helt år, möttes vi en gång på landsvägen. Hon kände igen mig. Jag stod alldeles stilla mitt på vägen och hon kom rusande, knuffade omkull mig, tjöt av glädje och ville inte skiljas från mig.

Min far känner jag inte igen. Inte ens på lukten.

Men två bröder känner jag. Den ena är så lik mig att man ofta tar fel på oss. Han är en stor humorist, trots att han bor på landet. Han sade mig en gång att om jag inte hade min stadsodör av rännsten och bakgård så skulle han trott att han sprang runt sig själv då vi möttes: så lika äro vi. Han heter Överman. Den andra brodern är större och starkare. Han heter Jerrman och bor hos en fiskare i allra yttersta skären. Jag kom dit en gång med en motorbåt, och då jag gick i land, mötte han mig på bron. Vi kände strax igen varandra. Jag följde honom upp till stugan, men han var mycket rädd att jag skulle äta upp hans mat för honom. Han behövde inte ha varit rädd — det var rå strömming och några kalla potatisar.

Då jag var 6 månader kom jag till en ung målare. Han fick mig av min första husbonde. Jag minns att målaren, som var ensam, blev mycket glad då han fick mig. Han bodde i en liten stuga vid havet och han gjorde verkligen allt för att roa mig. Men han var fattig. De flesta unga konstnärer äro fattiga utom de som gift sig väl eller få sälja sina tavlor, men de äro vanligen inga konstnärer. Detta sade mig ofta min husbonde. Han är nu en berömd målare och förtjänar mycket pengar på sina tavlor. Han sålde mig...

Nå, därom är inte mycket att säga. Vi hade flyttat till staden och vi hade det knappt. Det var inte ofta vi åto middag och gjorde vi det, så blev det alltid så mycket och så starkt att åtminstone målaren kände det ett par dagar. Efter en sådan middag gick jag bort. Livet pinade mig. De oregelbundna vanorna, osäkerheten med födan och en obesvarad kärlek till en varelse som jag sedan lärt mig hata som alla mina förfäder gjort — det var en katt! — gjorde att jag blev trött på alltsammans. Jag gick bort.

Det var en vacker dag på våren. Jorden i planteringarna, där vi inte få gå, doftade frisk och stark, solen lyste på de torra gatorna, människorna sorlade och pratade och de riktigt unga hundarna lekte i parkerna.

Jag kom till en sådan park. Små barn i fina vackra kläder lekte. Spelade kula och hoppade hage.