Jag tycker om barn. De goda fina barnen. Som förstå att en svans på en hund möjligen kan ha en annan uppgift än att vara ett handtag att dra i. Jag tycker om de goda vackra barnen. Deras små händer kunna smeka milt och stilla. Stora gamla människor förstå inte den konsten. De klappa en hund som vore det en elefant. Hjärnan skakar i oss då en sådan stor människa lägger sin labb på vårt huvud. Därför händer det ibland att vi bita till ett tag i labben. Och då säger den stora människan:

— En sådan lömsk hund! Jag som bara ville klappa honom!

Med barnen är det något annat. De äro alltid litet rädda för oss och därför äro de mera försiktiga i umgänget.

Jag var nu i parken. Jag lade mig på sanden framför ett säte och stekte mig i solen. Det var så varmt och skönt och jag var nära att falla i sömn. Men ett öga höll jag öppet. Med det följde jag en herre som gick runt planteringen. Jag kände honom. Han var en detektiv, en sådan människa som står vid en plantering och väntar på 3 kronor. De 3 kronorna är någon stackars okunnig liten hund som hoppar in i planteringen. Den usle detektiven lockar på den lille hunden, visar honom kanhända en sockerbit — aldrig ger han honom den — hugger tag i honom, sätter ett järnkoppel i hans halsband och släpar honom till polisstationen. Sedan får hundens husbonde plikta 10 kronor, och då får detektiven 3 kr. Ett sådant yrke!

Mitt öga följde denne man. Jag var säker för honom. Jag går inte i planteringen annat än då det är absolut nödvändigt. Och går jag dit, så går jag inte därifrån för en sockerbit som jag aldrig får.

Så låg jag i solen och stekte mig, då jag plötsligt kände en liten hand som klappade mitt huvud och hörde en vacker flickröst:

— En så söt liten hund — en sådan vill jag ha!

Det blev mitt öde — för en tid. Jag följde den lilla flickan då hon gick. Och jag kom till en god familj. Man annonserade att man funnit mig och min vän målaren kom för att hämta mig. Jag blev både rädd och glad då jag såg honom. Den lilla flickan grät då jag skulle gå. Och så slutade det med att målaren sålde mig för 50 kr. Han var en fattig man, och då han klappade mig till avsked, kände jag att han sörjde över vad som hänt.

Men han glömde mig. Han känner numera icke igen mig, då vi mötas. Men jag känner honom. Vi hundar äro sådana — vi glömma aldrig dem som visat oss vänlighet.

Så var jag i ett hus, där det fanns kök. Det var något nytt. Köket är det viktigaste rummet i alla hus. Där är varmt och gott och finnes där en god jungfru, så har en hund det bra. Men hon bör vara förlovad. En jungfru med en fästman är vänligare och gladare än de som sitta ensamma hemma om söndagskvällarna. Jag har mött även sådana. Man får vara mycket försiktig i umgänget med dem. Det händer att de kasta ett vedträ efter en om de kommit upp för sent någon morgon. I hus med oförlovade jungfrur står min vattenskål torr och tom och serveras min middag på mycket oregelbundna tider. En katt vet allt sådant och han rättar sig därefter. En katt är inställsam och falsk. Han stryker sig mot människan, han spinner och han går försiktigt undan, då han vet att det passar sig bäst.