Min första katt — ack, vilken besvikelse! Hon var ung och skön — det vackraste jag sett. Mjukt smög hon fram och vänligt lyste hennes falska ögon. Mitt hjärta klappade häftigt, då vi möttes första gången. Jag viftade min svans och kom henne nära, sökande vänskap. Så göra vi alltid, vi hundar, första gången vi möta en katt. Hon klöste mig. Jag blev ändå icke ond. Jag kom igen. Och hon rev sönder mitt huvud. Då förstod jag att hund och katt alltid måste vara fiender, att det varit så från tidernas begynnelse och alltid skall så förbliva. Och därför står jag nu också på deras sida som kasta en stövelknekt eller tegelsten — helst en stor — efter varje katt de få se. Jag förstår också dem som spotta då en katt går förbi dem — det måste vara olycka att möta en katt, jag vet och har känt det.
En gång bodde jag i ett hus där det fanns en svart pudel. Han var av äkta ras och hette Farao. Jag tyckte inte om honom. Han var så bråkig med sin stora päls och han fordrade nästan att jag skulle hälsa på honom först. Hans namn tilltalade mig inte heller. Jag ogillar bibliska namn på hundar — åtminstone på pudlar.
I denna hunds familj fanns en katt och pudeln och katten voro goda vänner. De till och med sovo tillsammans. Jag såg detta med mycken undran och jag anade att det låg något fel i denna anordning. Det visade sig snart att jag fick rätt. Katten fick ungar — sådant förekommer rätt ofta bland kattor — och då kunde pudeln naturligtvis inte ligga hos katten. Jag hade inte gjort det ändå. Men så hände något annat. Det var på sommaren och då klippte man pudeln för att han inte skulle svettas, sade portvakten, som utförde proceduren. En hund svettas aldrig. Han kan inte sådant. Men en portvakt är en obildad person.
Alltnog, då pudeln var nyklippt och trodde, att han såg ut som ett lejon, det tro alla pudlar i sin inbilskhet, kom han upp till katten. Genast hon fick se honom sprang hon upp ur korgen och hoppade rätt upp i huvudet på pudeln och klöste honom alldeles fördärvad. Hon trodde att det var en främmande hund, därför att han var nyklippt! Något sådant hade aldrig en hund gjort. En hund har lukt. Och dessutom intelligens, vilket en katt saknar.
Men hunden har det svårt. Han tillhör samhället, dit han gått av egen fri vilja och där han blivit människorna en trogen vän och tjänare, en väktare, ett sällskap, en jägare och en dragare, trogen till det sista. Vad har katten blivit? En katt och ingenting annat än en katt. Det är inte mycket. Katten betalar ingen skatt, det finns inga kattlagar och då katten springer bort har polisen intet kattstall att binda fast honom i.
Hunden tjänar samhället, som bekämpar honom. Människorna, som ofta äro rätt enkla i sina begrepp, annonsera ibland efter hundar, som sprungit bort. Endast mycket unga hundar springa bort. Vi andra gå av fri vilja bort från det hus, som behandlar oss illa. Den hemlöse hunden — finnes det något mera klagande och sörjande, något mera förtvivlat än hans ensamma tjut om natten? Han väcker någon. Polisen kommer. Han tages till hundstallet, till de andra hemlösa, och så dödar man honom efter 3 dagar. Människans tack för att han lämnade vildmarken och gick till människan. Huru rätt hade icke den man som en gång sade:
Det bästa hos människan är hunden.
[ADOLF.]
Tidigt på våren flyttade Almblads till landet för att sätta potatis för att inte svälta ihjäl då vintern kom. Med denna handling följde Almblads endast det exempel som givits av det övriga svenska folket. Almblad var ett av offren för den våren 1917 grasserande potatisepidemien.