Almblad grävde i jorden. Svetten rann av honom, ty det var en varm vår. Fru Almblad kom då och då ut på marken med ett glas och en pilsner samt ett uppmuntrande ord.
— Tänk, så duktig du är! Tänk, så bra att vi få potatis till vintern!
Almblad drack pilsnern och fortsatte sitt arbete. Ryggen värkte om nätterna så att han måste sitta uppe. Men han satt vanligen med goda kort och det lindrade värken. Frampå morgonen föll han i sömn och såg potatisland. Härligt stora potatisland med potatis stor och fin som astrakaner.
Då Almblads potatisland var färdigt, satt han en kväll på sin veranda och såg ut på den luckrade jorden, som han nyss vattnat med vatten som han själv burit hinkvis från sjön. Almblad var lugn och nöjd, ty framtiden och dess potatis var hans.
Då sade fru Almblad:
— Jag har tänkt på en sak, Gustav. Jag har tänkt på den i flera dagar men jag har inte velat säga något. Jag har tänkt på en gris.
— Vilken gris? sade Almblad, som var trött.
— Ingen särskild gris. Bara en gris i allmänhet. Jag menar, att vi, när vi nu ha potatis för vintern också gärna kunde ha en gris. Tänk, en gris till jul. Julskinka som man kanske inte kan få köpa i år.
— Var skulle vi ha den? frågade Almblad, svagt intresserad.
— Å, jag har sett ut en sån bra plats alldeles bakom vedboden. Där spikar du upp ett stängsel av några bräder och så har man en stia.