Hesselman svarade med ett rätt underligt leende:
— Jag vet inte riktigt var jag skall vara i sommar.
— Hur så?
— Jo, saken är den att i januari sade min läkare att jag inte skulle leva längre än till mars.
Det kändes som om det plötsligt blev kallt omkring oss. Jag såg Hesselman på ett helt annat sätt och jag stammade:
— Skulle du dö i mars, men nu är det ju i juni.
— Ja, läkarna ha ju inte alltid så noga reda på tiden. Jag har lurat honom nu i 2 månader — men jag vet inte hur det går i sommar.
— Å, sade jag, man ska aldrig förtvivla! Du ser så frisk och stark ut!
— Tycker du, sade Hesselman och jag såg att hans ögon lyste till.
— Det går nog bra ska du få se! Och så skildes vi. Besynnerligt, tänkte jag, där jag fortsatte gatan fram, Hesselman blev mig helt plötsligt en annan människa, då jag fick höra att han skulle dö. Han har nog sina goda sidor. Människorna äro säkert mycket bättre än vi tro. Vi skulle bara visa dem litet mera sympati så skulle allt bli bättre. Här har jag gått och avskytt Hesselman och så blir han plötsligt en man som jag vill ge all min vänlighet.