Jag gick alltså och tänkte. Jag gick på Strandvägen och det var mitt på middagen. Jag mötte människor och människor gingo om mig. Och så mötte jag Hesselman. Jag kan inte med Hesselman. Han tillhör de karlar, som jag inte vill möta någonstans eller vid någon tid på dygnet. Hesselman är tråkig. Och han har varit det i alla år jag känt honom. Han besvärar mig.
Naturligtvis stannade han och naturligtvis måste jag stanna.
— Hur mycket har du magrat? sade Hesselman.
— Ja, sade jag, jag har magrat.
— Hur mycket har du magrat, sade Hesselman.
— Två kilo.
— Det var inte mycket.
— Nej, men det är på den sista kvarten. Få se om jag finns kvar då jag kommer till Djurgårdsbron. Så långt som till Hasselbacken har jag inte beräknat.
— Gamla skämtare, sade Hesselman, och så tillade han: Var skall du vara i sommar?
— På Gripsholm, sade jag. Jag har hyrt slottet. Med möbler och spöken och torn och vallgravar. Och du själv?