— Har du gått länge? sade jag.
— I tio minuter, svarade Robert.
Då stängde jag dörren och satte mig att tänka en stund utanför Roberts rum.
Så öppnade jag dörren på nytt och sade:
— Det är orätt av mig att inte säga dig sanningen: det var meningen att du skulle hoppa med tåget och inte bara ha det kring magen!
Robert såg på mig en sekund, så löste han upp hopptåget kring magen, knöt hårdknut på det och slog mig hårt i huvudet med knuten.
Vi umgås inte längre.
[EN PROMENAD.]
Jag gick och tänkte på vad jag skulle skriva just här. Det är nu så med mig, att jag tänker bättre, då jag går. Måhända är det annorlunda med andra. Måhända andra tänka bättre, då de sitta eller ligga. Nu slår mig en tanke: De som endast kunna tänka, då de åka bil eller då de ätit en festmiddag ha det säkert svårt just nu. Måhända är det därför som så mycket förefaller tanklöst här i landet just nu.