— Kommer ni till Storön i sommar?
— Nej, sade skulptören, jag får inte. Jag har stört friden där. Klockaren och prästen ha förbjudit mig att bo på ön.
— Besynnerligt. De äro ju hyggliga karlar.
— Ja, mycket, men jag har stört friden. Det hände förra midsommaren. Jag bodde i gubben Malms stuga och på midsommarafton bjöd jag prästen och klockaren på en liten fest i all enkelhet. Den räckte till morgonen därpå — nätterna äro ju så ljusa den här årstiden. När gästerna skulle tåga hem, fick jag för mig att ett litet bad inte skulle skada. Men vattnet var för ljumt i Kyrkviken, varför vi seglade ut på havssidan med min kutter. Prästen och klockaren fingo var sin ända och släpade efter båten. De fingo en uppfriskande dopp men plötsligt fick jag en idé, lade om rodret och gick rätt upp i Kyrkviken med hela prästerskapet på släp.
Det ringde i kyrkklockorna och allt folket som gick till kyrkan blev vittne till prästens och klockarens underliga seglats upp i viken. Vattnet forsade om deras vackra kroppar och då och då talade de till mig på ett språk som inte passade på en midsommardagsmorgon. Med klockringning till.
De fingo klä på sig på bryggan under kyrkan och i den intresserade menighetens åsyn. — — —
Men jag får inte bo på ön. Jag har stört friden.
— Det är synd, sade jag, ty det är en härlig ö. Och så tänkte jag:
— Där fick jag en historia alldeles gratis och en midsommarhistoria till. Kors, så underligt!
