CLARA
Min dotter, som är 5 och ½ år—det är mycket viktigt med ½—har ett litet barn. Någon tycker kanske att detta är väl tidigt, och man blir kanske förskräckt, då man får höra, att min dotter fick det lilla barnet redan då hon var 3 år.
Naturligtvis är det icke något riktigt barn. Det är en docka och hon heter Clara. Hon kom på julafton och hon var mycket fin. Hon hade sidenklänning och blå ögon och porslinshuvud och riktigt hår, som kunde kammas.
Då Clara var 2 år, hände något sorgligt. Hon tappade håret. Då min dotter kammade henne en söndagsmorgon—det var mycket viktigt, att Clara kammades på söndagen—tappade hon håret. Alltsammans satt på kammen och min dotter gav till ett skrik, så att alla i huset lämnade sina sysslor och sade:
—Vad är det?
Lovisa, som stod i köket och stekte abborrar, tappade en stor smörklick på golvet, min dotters moder, som såg efter att Lovisa stekte abborrarna, blev mycket förskräckt och själv sprang jag in och ropade som alla de andra:
—Vad är det??
—Man kan se in i huvet på Clara! skrek min dotter. Man kan se rakt in i huvet!
Och det kunde man. Huvudet var alldeles tomt, det vackra, blonda håret hade dolt ett stort, svart hål.
—Så förfärligt, sade jag. Och så tog jag bort håret från kammen och sade: